Börjar Yoga, igen.

Efter en längre tids paus har jag börjat med Yogan igen, har inte yogat på ca. 2 år, mao. sedan tvillingarna föddes samt att min handled inte tålde ashtangan mer, gammal skada, hade heller ingen motivation, ingen vilja, ingen ork.

Men nu så tändes gnistan igen, denna gång i form av Sivananda, har börjat lugnt med 1-2 ledda timmar i veckan och det kändes ganska direkt rätt, handleden får inte så mycket stryk eftersom Sivanandan är helt olik Ashtangan.

Som alltid är det allt eller inget för mig så målet är att ha 3 ledda timmar + 2 egna övningar varje vecka, förhoppningsvis får jag in rytmen snart, den egna övningen är som vanligt svåraste att få in, finns för mycket som distraherar sinnet, lathet, lasterna störst av dom alla.

Men allt verkar gå mot det bättre, känns bra iaf. bara jag skulle få in regelbundheten så löser sig allt annat i sakta mak.

Det blir ofta så att då jag börjar med en sak så kommer hela paketet, i detta fall musiken, maten och känslan av helheten, så det blir att minska på ps3 tiden och kanske skjuta upp ps4 inköpet och istället koncentrera sig på yogan.

Mindre teori, mera övning.

Gud, en subjektiv projektion.

Ett svar åt Kristian som jag också skrev på hans blogg då han undrade vad jag menar med Gud som en subjektiv projektion av människans längtan till ordning och mening i livet. Projektion används här som metafor för att man lyser upp den egna bilden av Gud på väggen så som man upplever honom.

 "Förklara gärna vad du menar när du skriver att "eftersom jag ser religion som en subjektiv projektion av människans längtan till ordning och mening i livet så kan den heller inte vara sann, objektivt sett"

Det där låter synnerligen märkligt. En felskrivning i hastigheten, kanske?"

Svar:

"För min del kan jag sedan lägga till att jag INTE skulle vara en kristen om jag inte skulle vara övertygad om sanningen i de bibliska berättelserna."

Jag kan på samma sätt svänga på ditt resonemang genom att ta bort ett ord två gånger.

För min del kan jag lägga till att jag SKULLE vara kristen om jag SKULLE vara övertygan om sanningen i de bibliska berättelserna.

Samma sak gäller dom andra religionerna som finns eller diverse olika saker som människan har och kommer att hitta på. Vi skiljer oss fundamentalt endast på en liten punkt du och jag Kristian, jag kommer antagligen aldrig att konstatera att det sätt som jag ser på livet är det enda rätta då du igen aldrig antagligen kommer att konstatera att din tro är falsk oberoende slutresultatet.

Människan är speciell jämfört med andra varelser, vi är medvetna om vår existens, djuren är säkert också medveten om sin existens på någon plan men dom är bundna till det dom är, t.ex. en hund är en hund och följer dom mönster hundar följer då igen människan har friheten att göra sina egna beslut utifrån vissa givna referenser, som t.ex erfarenhet, kunskap, mål osv.

Vi lever i en värld utan ordning, tänk att allt som händer leder till något annat, att jag överhuvudtaget föddes, att min far föddes, ja tom. att min farfar föddes för hade han inte fötts så hade inte heller min far fötts och jag skulle inte sitta här och skriva, än mer osannolikt är det ju då man tänker på befruktningen, tänk att vi alla har vunnit vårt race, tänkatt min farfar inte dog vid fronten eller att min pappa träffade min mamma överhuvudtaget osv, hur kan det finnas ordning i ett sådant kaos? Slumpmässiga händelser efter slumpmässiga händelser, dag efter dag, år efter år.

Varifrån kommer vi, vad händer efter döden, värför finns vi, värför finns blommorna, värför finns träden, värför finns havet, värför finns myrorna, värför har pojkarna snopp men inte flickorna, du som har små barn så för dig är säkert dessa frågor bekanta och det är med barnens ögon och med barnets öppna sinne man leds in på frågan värför allt måste ha ett svar, hur kommer det sig att människan vill ha ett svar på allt, allt måste katogirseras i sin rätta box, har man inte ett svar eller kan man inte kategorisera ett objekt så kommer det ett vakum som måste fyllas med något och det är här religion kommer in, religion ger ett enkelt svar på dom flesta frågor, iaf. på en viss nivå, gud skapade allt, när vi dör kommer vi till himlen, vi finns för att Gud vill att vi skall finnas osv. Väldigt enkelt och tomrummet fylls med "Guds ande", vi känner oss inte vilsna, vi har funnit en mening i detta kaos som heter Livet, men om man inte känner sig vilsen fastän man inte har fyllt tomrummet med Gud, gudar är bara ett alternativ av många och Gud är bara ett alternativ av många Gudar, sen kan vi spekulera om "historiska fakta" gällande diverse olika religioner och pratar vi kristendom så tycker jag såhär och du på ett annat sätt och båda påpekar att "fakta" finns, någon av oss har rent teoretiskt rätt frågan är bara hur man vill tolka "historisk fakta" och vetenskaplig fakta.

Gud är en upplevelse, upplevelser är subjektiva, det är inget svart på vitt, du upplever Gud som den enda rätta, jag upplever gudar som mytologiska fenomen präglad av den tid vi lever i.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 17.

What purpose do you think you are here for if you do not belive in Salvation?

Äntligen en fråga som inte är kopplat till biologi, ja varför är vi här?

Det kan vi ju inte veta, kanske vi inte har något specifikt syfte, kanske vi bara finns till? Det är ju alltid någon som måste finnas högts uppe på näringskedjan och då dinosaurierna försvann så var det däggdjurens tur och vi kom ut som vinnare högts upp.

Vi vill gärna tro att vi har något större syfte med vår liv, livet kan inte vara så meningslöst att vi föds - lever - dör och sedan ingenting,  men bara för att vi i vårt medvetande kan tänka denna tanke så värför skulle det behöva vara på något annat sätt?

Största delen av oss glöms bort efter nån generation, hur många av oss minns ens föräldrarna till våra mor och farföräldrar, hur många vet var deras grav finns?Hur många känner att dom har betydelse överhuvudtaget, människor som få av oss har träffat.  Hade deras liv något större syfte då ingen minns dem mer? Är det inte här och nu som är det viktigaste, dom man har runtomkring sig inte det som händer efter att man dött?

Visst vore det tröstande att veta att allt fixar sig då man dör, att man får leva i paradiset i all evighet med alla sina nära och kära, utan sjukdomar och besvär men bara för att det är trevligt önsketänkade så gör det inte mer verkligt, och med tanke på hur gudar och religioner har utvecklats i tusentals och åter tusentals år så tyder nog allt ändå på att vi inte får återse våra nära och kära i paradiset.

Religionens betydelse minskar och andra saker blir viktigare.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 16.

What mechanism has science discovered that evidences an increase of genetic information seen in any genetic mutation or evolutionary process?

Jag har kanske inte förstått saken rätt och frågorna tycks vara betydligt mer inriktat på biologi än det filosofiska men mutation Ökar ju inte informationen bara ändrar.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 15.

Because science by definition is a "theory" -not testable, observable nor repeatable, why do you object to creationism or intelligent design being tought in school?

Endera är jag dum eller så förstar jag bara inte, är det just inte det vad vetenskapliga teorier är?  Dock är jag emot att något som har med kreationism att göra klassas som vetenskap samt att det defenitivt inte får jämföras som en jämnbördig teori vid sidav av evolutionsteorin, man kan ta upp kreationism på religionstimmen och påpeka att så går skapelsen till enligt bibeln men att säga att det är fakta, nej tack.

Jag har ett tillräckligt svårt dilemma framför mig då barnen börjar i skolna och vi kommer in på möjligheterna att ha livsåskådning iställe för religiont, lär vara lite svårt i Korsholm men senast när alla tre barnen är i skolan så torde det vara möjligt om inte lagen har ändrats till dess.

Jag undrar hur konservativa kristna tänker, när barnen har biologiprov så säger dom att det där ni läser om är inte sant, läraren ljuger, det har gått till som det står i bibeln, skulle inte förvåna mig, jag skulle iaf. säga så om någon religionslärare skulle säga att Gud skapade oss.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 14.

If evolution is a theory (like creationism or the Bible) why then is it taught as fact?

Wikipedia förklarar dethär faktiskt ganska bra.

"I moderna sammanhang är den vetenskapliga termen "teori" eller "vetenskaplig teori" generellt ansedd att föreslå en förklaring av empiriska fenomen, som är utförda i enlighet med vetenskaplig metod"

 Evolutionsteorin är alltså en modell som beskriver hur vi utvecklas från generation till generation.

Den påvisar alltså hur verkligheten är, precis som gravitationsteorin förklarar hur gravitationen fungerar, det är väl knappast någon som motsäger sig gravitationsteorin eller att det inte finns gravitation så värför vill man inte se sanningen i vitögat gällande evolutionen då? Svaret är ju väldigt enkelt, den omkullkastar sannolikt allt som har med religion att göra.

Nu finns det väl två (eller flera) olika synsätt gällande skapelseberättelsen, märk väl berättelsen inte teorin om hur det gick till, endera den riktigt bokstavliga versionen att Gud skapade allt som det är idag och ingenting har utvecklats överhuvudtaget eller den mildare pseudovetenskapliga versionen om Gud som startat Big Bang och designat allting, jag kan inte riktigt hålla reda på alla dessa olika religösa tolkningarna men något åt det hållet iaf.

Det är ju ändå en viss skillnad, evolutionsteorin förklarar hur saker och ting utvecklas och det finns hur mycket bevis på detta medan bibeln säger att Gud skapade allt på 6 dagar och det finns inget som tyder på detta, man måste bara tro, i min verklighet är det konstigt att man ens kan jämföra dessa men som som alltid, man måste alltid ställa sig frågan "hur sannolikt är det att Gud existerar?"

Kreationism - Reflektioner kring fråga 13.

Does metamorphosis help support evolution?

För att förstå detta i sin helhet så borde man vara biolog, men här är några instressanta länkar:

http://en.wikipedia.org/wiki/Rapid_modes_of_evolution

http://en.wikipedia.org/wiki/Atavism

Personligen tycker jag att evolutionen är väldigt svårhanterlig, finns så mycket man inte förstår och eftersom största delen baserar sig på biologisk fakta så finns det så mycket man borde ta reda på, jag känner mig egentligen mer bekväm med att fundera på filosofiska sidan av den samt religion i allmänhet.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 12.

There is no inbetween, The only one found has been "Lucy" and there are only a few pieces of the hundreds neccessary for an "official" proof.

Lucy är alltså ben som hittats och är från Australopithecus afarensis, en apmänniska som man tror vara homo sapiens stamfader, dock är man inte säker.

Jag läste en bra förklarning till påståendet om att man måste "hitta alla bitar" för att evolutionen skall kunna förklara vår utveckling till 100%, det är lite som ett pussel, har du ett pussel på 1000 bitar och det saknas säg 50 bitar, eller 100 bitar så ser du nog vad pusslet föreställer ändå, evolutionsteorin fungerar på samma sätt, fastän man inte har alla bitar så har man ändå samlat på sig såpass mycket fakta att man ser helheten.

Och visst finns det en hel del som inte går att förklara ännu men vi är på rätt väg och det hittas mer och mer hela tiden

Jag måste erkänna att jag är inte så väldigt insatt i evolutionsteorin och människans alla olika apsläkten, men grundprinciper verkar iaf. betydligt mer logisk än den religösa biten (vilken skapelseberättelse man nu än väljer).

Kreationism - Reflektioner kring fråga 11.

Why do evolutionists/secularists/humanists/non-god believing people reject the idea of their being a creator god but embrace the concept of intelligent design from aliens or other extra - terrestrial sources?

Nu kan jag inte påstå att jag omfamnar teorier som säger att vi blivit "designade" av utomjordingar men säkert finns det sådana som tror det också, det är väl inte mer sannolikt än att en gud skulle ha skapat oss.

Någon har säkert läst Douglas Adams - Liftarens Guide till Galaxen var Jorden bara är ett experiment, kanske vi är Guds experiment eller någon annans?

Dock är det mer sannolikt att det där ute finns någon mer avancerat livsform än homosapiens men att dom har skapat oss det tror jag inte, finns inget som tyder på det, evolutionsteorin tycker jag förklarar varifrån vi har kommit ganska bra redan och där finns varken aliens eller desing, endast naturligt urval genom mutationer.

Men det finns nog en tendens i dagens samhällen att man avsäger sig tron på den kristna Guden men på samma gång accepterar man all sorts kvacksalveri inom alternativa new-age grenen som saknar vetenskaplig grund, hur kommer det sig?

Antagligen beror det på att kristendomen iaf. i Skandinavien har den blivit grå och torr, en grå torr lutheran som är lite nedstämd och skygg ger kanske en bra bild av hur lutheranen uppfattas, kyrkan måste nog göra något om man skall locka med mera folk, och inte bara det utan att man också får aktiva medlemmar, att bara vara inskriven i kyrkan men sakna tro är onödigt, förutom för den som sitter på kistan i kyrkan då.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 10.

Jag tror på Big Bang teorin, Gud sade det och BANG så hände det.

Det är en teori ingen kan med 100% säkerhet förneka eftersom vi inte vet vad som hände hela den fösta sekunden då universum skapades. Esko Valtaoja:s bok Kaiken käsikirja förklarar dethär väldigt bra och den är annars också läsvärd.

Men Gud är inte nödvändig eftersom vi idag vet hur det gick till, inte själva starten men allt efter det, det är inget önsketänkade eller gissande det är observationer av universum runtomkring oss.

Vad som orsakade själva starten av det hela vet vi alltså inte, måste vi veta det? Måste man kalla det Gud bara för att man inte vet?

Finns väl många olika teorier här också inom dom kristna falangerna, vissa säger att allt skapades som det är idag, grejen är ju bara den att "ingentin är som det är", allt utvecklas ju. Stjärnor skapas, planeter skapas, galaxer osv, universum expanderar, varifrån då? Om allt är "skapat som det är" så varifrån expanderar universum då?

Att förklara allt med gudomlighet är nog att göra det lätt för sig, att förneka både verligheten och sitt eget intellekt, att vara ärlig mot sig själv torde vara en självklarhet men man kan ju bli missledd.

Men allt finns ju runtomkring oss, det är bara att observera och ta till sig till informationen som finns, jag förstår inte hur någon kan förneka det som händer runtomkring oss, hur kan någon tro att människan skapades som den vi är idag, alla bevis pekar ju åt annat håll, vilka bevis då?

Jag är väldigt dålig på att förklara vad det står i böcker, har dåligt minne och tycker mest om att skriva om det som kommer i tankarna just nu, skall skriva ett skillt inlägg om min relation till böcker, men då man läser om alla olika fossilfynd, jordens olika lager, planeter och universum så förstår jag helt enkelt inte hur man kan förneka det som pågår. Jag förstår inte på personlig plan syftet med att vara kristen förutom att det kan ge tröst i en annars tröstlös tillvaro, att det skapar ordning i ett universum fyllt av kaos.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 9.

Om Gud inte skapade allting, varifrån härstammar då den första encelliga organismen? Kom den till av slumpen?

Nu går vi in på ett sådant ämne som jag igen inte har någon större kunskap om, biologi, men bara för att jag direkt inte kan svara på frågan så betyder ju inte automatiskt att någon har skapat det, i detta fall Gud.

Det vi inte har svar på har vi inte svar på, det kommer kanske en dag då vi får svar på det eller så förblir det olöst.

Har vi så stort behov av att allt som sker måste höra till ett större sammanhang?  Kan liv inte bara skapas pga. kemiska reaktioner som då skedde här, allt var ganska annorlunda för länge länge sedan, vädret var inte som idag, temperaturen var inte som idag.

Slumpen, då man börjar gå igenom sitt liv så märker man att en hel del stora saker har hänt utan att man själv har kunnat inverka på saken medvetet, allting bara händer, är det en gudomlig plan, knappast?

Varje människa kommer till av slumpen, om din spermie råkar vara den snabbaste och lyckas med att befrukta ägget, det är inget gudomligt i det heller, visst kan det verka magiskt men det finns klart beskrivet hur det sker så man behöver inte tro på storken mer.

Men det är ännu en mysterium vad som orskade den sexuella förökningen för ca. en miljard år sedan samt att det finns olika kön,för att inte tala om att detta system har klarat sig till denna dag. Att det bidrar till variation och på så sätt för goda egenskaper vidare är en teori.

Tänk vad befriande det är då man inte vet allt, och att man inte själv behöver göra alla beslut hur ens liv blir då slumpen avgör en stor del.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 8.

Where do you derive objective meaning in life?

Något i stil med "varifrån får du en objektiv mening med livet?"

Ju mer jag tänker på saken och läser om det så börjar jag komma in på dom banorna att det är bra att skilja på "mening" och "syfte". Vad är meningen med livet är ett sådant begrepp som oftast används fel eftersom man inte definerar specifikt vad man menar med "meningen" samt "livet".

Allt liv runtomkring oss, har det någon annan mening än att existera i sig, och dö ut, måste det ha en mening i den bemärkelse att det är något större är själva livet, om det då är en fågel, en blomma eller en människa?

Men människan känner sig så viktig så vi måste ju förstås ha en större mening med allt. Är det så svårt att inse att ingenting har någon mening, att vi bara föds, lever och  dör.

Livet, pratar vi om allt liv omkring oss eller om mitt liv? Det är två helt olika saker. Jag tror inte att livet har någon mening, allt bara är, men syftet med mitt liv är något jag själv definierar, mitt syfte är att ha en fin relation till mina föräldrar, ha jobb, ha en familj med min fru och mina barn, att vara närvarande (fast jag är väldigt dålig på det), att lära mig och att fundera på syftet med mitt liv.

Det verkar kanske väldigt självcentrerat men är det inte mitt liv, mitt liv är mitt, ingen annans och vem bryr sig överhuvudtaget om mig efter 100 år, jag kan inte säga att jag bryr mig speciellt mycket om min farfarsfar, jag såg honom aldrig, jag har ingen relation till honom, värför tror jag att jag skulle vara så viktig att någon skulle bry sig om mig då, det är endast nuet som är värdefullt, dom som är omkring mig älskar mig, för dem är jag viktigt och dom runtomkring mig är viktiga för mig, det är mitt syfte, det är "meningen med livet".

Värför skulle jag vara en liten del av något större, jag känner inte att mitt liv skulle vara mer värdefullt bara på den basis att jag skulle vara en del av något större, jag är redan en del av min familj och det är tillräckligt stort.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 7.

What about noetics?

Jag hade aldrig förr hört termen "noetics" men det tycks vara nån typ av pseudovetenskaplig teori om hur tro, tankar och syfte påverkar det fysiska omkring oss.

Antagligen något new age flum, förstår inte riktgit vad det har med kristendom att göra. Blev tydligen "poplärt" när Dan Brown skrev om det i The lost symbol.


Vad jag nu snabbt läste om det så är det sådant som man säkert klarar sig bra utan.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 6.

Mer eller mindre samma fråga som i fyran.

Svaret är att thermodynamikens lagar inte går emot evolutions eftersom det kan bli mer oordning lokalt på ett s tälle och mera oordning på ett annat ställe.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 5.

Hur förklarar du solnedgången om det inte finns någon Gud?

Frågan är ju en av dom lustigaste, den skulle också kunna lyda "Hur förklarar du solnedgången om det inte är ormen Apep som försöker dra ner RA i mörket för att hindra att solen går upp nästa morgon?"

Jag antar att alla vet att det är planeternas rotation som orsakar det att solen går ner och upp, sen kan man ju spekulera om den saken att värför roterar planeterna, gravitation osv.

Frågan är på så sätt helt irrelevant och vi kommer tillbaka till grundtanken att Gud existerar sannolikt inte, det finns vetenskapliga teorier som förklarar tyngdlagen, ljuset, rotation och värför jorden fungerar som den gör, det finns tom. en teori om Värför, dvs. evolution.

För länge sedan så trodde man alltså bokstavligt att det var en gud som gjorde något eller lät blir som direkt inverkade på hur saker och ting var, som det med att solen gick ner, sedan när det kom en vetenskaplig förklarning till hur saker och ting är så fick man formulera om det lite så att gud har designat det så, nej det är nog fortfarande väldigt osannolikt att allt är skapat som det är, inläggets fråga fick mig inte iaf. att bli osäker på den saken.

Hur förklarar man saker och ting om det inte finns en gud, det är ju just det vad vetenskapen är till för, att med systematiskt testande få fram en teori hur saker och ting är, som dom är, det är ingen sanning, ingen tro, vissa vill ju påstå att t.ex. ateism är en tro, man kanske kan få det bilden om man hör på vissa rabiata ateister men jag vill nog påpeka att så är inte fallet eftersom det bara handlar om hur man värderar saker och ting, har man "bevis" alltså en teori hur något fungerar så kan man med hög sannolikhet säga att det är så det är.

Ett bra exempel är ju Newtons gravitationslag som sedan kompletterades av Einsteins relativitetsteori.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 4.

Motbevisar inte termodynamikens andra lag evolutionsteorin?

Jag har väldigt svårt att gå in på något sådant ämne som jag saknar någonsomhelst kunskap om, hamnade tom. att googla för att få reda på att termodynamin är läran om energi.

Men jag antar att kreationister påstår detta med utgångspunkten att evolutionsteorin strävar till att universum skall bli ordnat och termodynamikens andra lag säger att universum  strävar till det motsatta, mao. evolutionsteorin står för ordning och termodynamikens andra lag står för o-ordning.

Då man läser lite så märker man ganska snabbt att termodynamikens andra lag inte går emot evolutionsteorin eftersom det kan bli mer oordning på ett ställe lokalt då det igen blir mer ordning på ett annat ställe lokalt.

Som sagt, ett väldigt svårt ämne för mig eftersom jag har noll koll på det, om någon annan har mera koll så förklara gärna hur det hänger ihop.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 3.

Is it completly illogical that earth was created mature? (trees crafted with rings, Adamn crafted as an adult..)

Vad man frågar är om det är helt otänkbart att Jorden skapades som den är.

Förändring, konstant förändring, ingenting är statiskt, man skulle kunna tänka sig att ett vakuum är statiskt men då kommer man snabbt in på kvantmekanik och det är nog inget för mig.

Hur kan man tro att något skapades som det är när allt runtomkring en förändras hela tiden?

Hur kan man tro att allt är bara 6000 år gammalt?

Efter många om och men så kan jag faktiskt förstå att en person kan vara kristen, men att man kan tro på skapelseberättelsen det förstår jag inte, jag har ingen som helst förståelse för det, jag kan inte förklara hur universum kom till men inget tyder på att en existerande gud har skapat allt på 6 dagar, på den sjunde så vilar vi.

Exegetik är inte mitt starka ämne så jag kommer inte att gå in på vad det står i biblen gällande skapelsen, det kan var och en säkert googla fram själv, istället vill jag ta fasta på argumenten värför man kan tänkas tro att  Jorden är skapad som den är?

Men det finns så många frågor, alla fossil som man hittat, alla fynd före homo sapiens, dinosaurierna, jag kan helt enkelt inte ens föreställa mig att människorna (och allt annat iofs.) skulle vara skapta som dom är.

Men står det i bibeln så då står det i bibeln och utgår man från att bibeln är sann så då måste man ju tro att Gud skapade oss oberoende om man tycker att det låter tokigt eller inte, inga argument räcker ju till eftersom man kan svara med att "bara Gud vet, vi är bara människor", jag har den uppfattningen att sakliga argument finns sällan när man tar upp dehär riktigt besvärliga frågorna, det blir väldigt svart-vitt.

Finns många luckor hos mig gällande kreationismen som jag måste fylla med någon "vettig" bok, vill inte påstå att jag blir mycket smartare av att läsa gamla testamentet, jag tolkar den antagligen "fel" och det är inte egentligen texten i sig som är intressant utan hur folk tolkar den, det är tolkningarna jag är intresserad av och hur dom har kommit fram till det att Gud skapade världen.

Att svara med bibelcitat bidrar sällan med att diskussionen utvecklas åt det bättre om ena parten är kreationist och andra parten är något annat, speciellt om man pratar om evolution och skapelsen.

Kommer igen in på värdet av att försöka förstå vad den andra parten vill ha sagt.

Att fråga av en icke troende om man tror på skapelseberättelserna är på så sätt irrelevant för frågan gäller egentligen det om man överhuvudtaget tror på något övernaturligt, att man inte tror att skapelseberättelsen är sann är bara en följd av att man inte tror att Gud existerar.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 2.

Are you scared of a divine creator?

Frågan är inte så utmanande inte svaret heller, svaret är kort och gott nej eftersom jag inte kan vara rädd för något jag inte tror att existerar men för att få det lite mer intressant så måste jag utgå från hypotesen att det i vårt universum finns en övernaturlig makt som vi i detta fall kan definiera som Gud.

Om jag skulle tro att Gud existerar skulle jag såklart vara rädd om läget vore samma som det är nu men sen är det ju också så att om jag skulle tro att Gud existerar skulle jag ju vara troende och förhoppningsvis leva livet enligt Guds ord och på såsätt få ett evigt liv i paradiset, att fråga en icke troende om man är rädd Gud är på så sätt irrelevant, det är som att fråga av en kristen om hon/han är rädd Shiva, fullständigt irrelevant.

Hela sekulära kristendomen är ju en paradox,  folk som säger att dom tror på gud men lever ändå som syndare, dom måste ju veta att dom hamnar i helvetet och borde ju iaf. vara lite rädda? Det är väl här den första problematiken kommer, man måste definiera vad som menas med gud eftersom det tycks betyda lite olika för dom flesta, för att vara rädd gud måste man uppfatta gud som en makt som kommer och styr och ställer, som kan inverka direkt på vårt liv (och död), om man igen uppfattar gud som någon allmän energi så är man kanske inte så rädd, kanske man inte överhudutaget tror att det finns något helvete, ja tolkningarna är nästan oändliga, det finns väl så många guds projeceringar som det finns troende, men vad menas med troende?

Ofta när man diskuterar existensiella frågor med religös anknytning så blir det en diffus diskussion, man använder samma begrepp men dom har helt olika betydelse före personerna, det är ju inte så lätt att diskutera matematik om 1+1 = 3 för mig och 1+1 =1 för dig, inte konstigt att man inte kommer fram till något vettigt, då är det istället bättre att gå ner ett steg i min ännu abstrakta diskussionspyramid, så att man kan börja med ett ämne som båda förstår och framförallt betyder samma sak för båda. Det är grunden för en öppen dialog, att båda parterna är på samma nivå och att man pratar om samma sak, endast då kan man nå målet med att förstå varandra. Att förstå varandra handlar INTE om att man måste ha samma åsikt.

Kreationism - Reflektioner kring fråga 1.

22 frågor av kreationister åt personer som "tror" på evolutionen.

Sidan har cirkulerat några dagar på facebook och jag tänkte ta mig tid att faktiskt fundera på frågorna samt svaren i några inlägg.

Först måste vi ta upp grunden i det hela, vad menas med "tro" kontra" vetenskap?

När jag tänker på ordet tro så tänker jag på något jag inte är säker på, jag tror att solen stiger upp över horisonten också imorgon, men jag är inte säker, högst sannolikt gör den det men det finns inga bevis på att den faktiskt gör det. Jag kan inte bevisa på något sätt att solen faktiskt skall stiga upp, jag kan ej heller bevisa på att den inte stiger upp men eftersom den har stigit upp varje dag i mitt liv hittils så antar jag att den också imorgon skall stiga upp. Något som alltså är viktigt för mig när man pratar om att tro är sannolikhet.

Det finns alltså många sorters tro, man kan tro på allt möjligt, man kan tro på kärleken, man kan tro på livet, man kan tro på människans godhet, man kan tro på gud, man kan också låta bli att tro.

Att tro på gud, hur förhåller jag mig till att tro på gud? Som helhet ser jag ingen logik i det, det verkar alltså vara osannolikt, jag förstår vitsen med att tro och jag förstår att någon kan tro men jag fattar det inte på personlig nivå, jag fattar att någon annan kan tro men jag kan inte själv tro.

Vad baserar jag då detta på? Först och främst verkar det hela så tokigt, att en gud skulle skapa allting bara för den skull att vi skall leva som han lär så vi slipper till paradiset och får leva där i evighet, jag tycker inte att det är så värst meningsfullt, nu baserar ju sig inte existensen på det om jag tycker kristendomens mål är meningsfullt eller inte, den är ju endera sann eller ej oberoende vad jag tycker och tror, dock har jag inte sett någon vetenskaplig publikation som bevisar guds existens eller att jorden skulle endast vara 6000 år gammal.

Allt handlar ju om vilken inställning man har till saker och ting, jag kan inte påstå att jag har förstått alla teorier som stärker evolutionsteorin, jag har Darwins "Om arternas uppkomst" i nattduksbordet men jag antar att när jag har läst den så är jag inte så mycket smartare, dock kan den ge mig mer förståelse om evolutionsteorin, jag har egentligen aldrig varit intresserad av biologi och boken är ju inteså mycket annat, på så sätt är det ju lustigt att evolution handlar om biologi, alltså något man kan påvisa mer eller mindre då tro handlar om något som bara finns i människans medvetande, det är väl den största skillanden mellan tro och vetenskap, tro är egentligen både något subjektivt och objektivt på samma gång, alla upplever tron på olika sätt men på samma gång är det ju endera sant eller falskt

En vetenskaplig teori är ju en teori, endera är den sann eller så är den falsk, ingen kan t.ex tolka gravitationsteorin på olika sätt, endera är den sann eller så är den det inte men isåfall borde någon ha en teori som kullkastar den.

Nu frågar sig kanske någon, borde man då inte ha en teori som kullkastar skapelseberättelsen eller kristendomen i sin helhet, att den är på samma sätt endera sann eller falsk som gravitationsteorin

Då har man förstått begreppen fel, eller jag tolkar det så iaf. eftersom teori är en teori, meningen med en teori är att förklara verkligheten som den är tills någon kan motbevisa teorin, ifall någon motbevisar teorin så förkastar man den, det handlar alltså inte om en absolut sanning utan om sannolikheten av att det är så det är.

Om jag har förstått saken rätt så har en vetenskaplig teori alltså ingen annan funktion är att kunna omkullkastas samt att om den inte kan omkullkastas så visar den med högsta sannolikhet hur verkligheten är, dethär är den springande punkten, en teori Bevisar alltså ingenting, evolutionsteorin bevisar alltså inget men eftersom det inte än i denna dag finns vad jag vet någon teori som omkullkastar evolutionsteorin så är den med sannolika skäl sann och evolutionsteorin igen motbevisar skapelseberättelsen som i sig inte är någon teori, utan att försöka låta lustig så låter det inte specielt vetenskapligt att gud skapade allting på 7 dagar och inget har ändrat sedan dess, det finns ingen som helst teori som bekräftar detta men en hel del som motbevisar det.

Min utgångspunkt är alltså den att jag tror på evolutionsteorion men inte i samma bemärkelse som en kristen tror på gud utan jag tror på evolutionesteorin på basis av det vad jag har läst och på basis av det jag ser runtomkring mig, nu vill kanske någon påpeka att min tro är precis samma sak som att tro på gud men då har ni inte förstått vad jag har skrivit endera medvetet eller omedvetet, tro kan alltså betyda mer än en sak.

Men utan att bli allför långrandiga så skall vi ta oss an första frågan.


1. Nu är jag faktiskt inte alls bekant med Bill Nye som det hänvisas till i första frågan utan jag hamnade att googla, istället för att diskutera om en person som jag inte vet något om så tänkte jag ta upp ämnet i frågan, hur skall man ta upp evolution samt skapelseberättelserna med barn?

Egentligen så finns mitt svar där uppe, alltså inte där uppe i himlen men där uppe i texten, jag förstår inte hur man kan kombinera evolution och skapelseberättelsen eftersom dom går emot varandra, kanske det är en av dom få sakerna jag ser ganska svart och vitt här i livet, ena tar ut den andra men egentligen kan dom också båda vara falska, dock kan båda ej vara sanna.

Summa summarum, man bör och skall ta upp skapelseberättelsen men endast som en historisk referens, inte som en förklarning till hur verligheter var och är.

Och Jesus sade, låt barnen komma till mig, men om barnet inte ville?

Igår var det OBS  debatt om religionsundervisningen i skola

http://arenan.yle.fi/tv/2123429

Läroplan

Sida 199/201

Då man läser läroplanen så redan på rad tre så står det " I religionsundervisningen betonas insikterna i den egna religionen", hur är det då man inte har någon religion då? Hur kan ett barn överhuvudtaget "ha en egen religion", den egna livsåskådningen är ju något som utvecklas med tiden.

Jag kan inte överhuvudtaget tänka mig att förhöra mina barn infor religionsprovet, "På hur många dagar skapade gud världen" Inga alls! Det lät sannolikt PANG! men vi vet inte ännu allt om hur universum kom till.

Problemet är bara hur det skall gå till i praktiken, som det är idag måste det finnas 3 elever i kommunen som inte har religion, i en liten byskola ute på landet är det kanske inte så enkelt att få in en kompetent livsåskådninglärare, och så är det dethär med utanförskap, kanske jag måste svälja min stolthet och låta mina barn vara med tills dom kan bestämma själv vad dom vill? Jag tror inte jag tog skada av religionsutövningen vi hade i grundskolan, det var ju mest bara tråkigt. Att tvinga elever lära sig Fader vår mm. är något som förhoppningsvis blivit förpassat till historien.

Nu vet jag inte om religionsundervisningen har ändrat sedan jag gick i skolan på men för oss var det nog kristendom och inget annat, lära sig fader vår utantill och andra bönder, sjunga psamler varje dag (iaf minns jag det så) och morgonsamlingar med präster och diverse predikanter. Är det så ännu?

Nej, barn och religion hör inte ihop, inga fina bilderböcker med Mose i vassen. Visst behöver man gå igenom religionerna men jag tvivlar fortfarande på om undervistningen i skolorna idag är konfessionslös.

Men om jag reflekterar över min egen barndom och skolgång så vill jag påpeka samma sak som Silvia Modig sa i debatten, att hon har haft mycket nytta av att hon hade en religös uppväxt och at det har hjälpt henne att se på denhär saken med andra ögon, det är samma sak för mig, eftersom jag tagit aktivt del i den kristan uppfostran så kan jag vända på myntet nu och se vad som finns på andra sida, jag vill påstå att jag kan se på det hela mer objektivt än en person som inte har haft en religös uppväxt, eller en person som har haft en religös uppväxt och fortfarande är religös, så stort ego har jag att jag vågar påstå att jag är mer tolerant än en kristen, om tolerans ad infinitum alltså är något att uppnå. Jag kan erkänna att jag har fel och att jag har brister, en kristen har svårt att göra det, det slutliga erkännandet, visst man är syndig och Jesus dog för deras synder men att ha fel, en kristen kan ju inte erkänna att dom hade fel, det ända som då är kvar är frasen Min Gud, Min Gud, värför har du övergivit mig?

Du är den du är.

Man fungerar väl på det sättet att man försöker få ordning på tillvaron, man ser mönster, allt skall vara ordnat och kategoriserat, allt skall ha ett mål.

Värför vill vi alltid ha ett mål med allt vi gör, kan inget bara sväva fritt?

Vi föds, vi lever och vi dör, det kan väl inte vara meningslöst? Värför finns vi till? Teorierna är många men man kan väl säga att utgångspunkten är att det finns en klar delning, man har en humanistisk livsåskådning eller en religös livsåskådning fastän det nuförtiden tycks vara populärt att försöka kombinera ihop dessa, jag förstår dock inte hur det går att kombinera ihop dessa då man endera skall utgår ifrån människan eller en gud.

Det finns alltså en klar skillnad, en delning, man kan utgår ifrån något som finns, som man kan känna på, ta på, se, dofta eller så kan man utgå ifrån något man upplever, det är så jag ser på religion, det är en upplevelse, gudsrelationen är en subjektiv upplevelse och den är olika för alla precis som kärleken är.

Gud finns så länge det finns någon som tror på Gud, jag kan inte uppleva Gud som en objektiv sanning, endera finns Gud eller så finns Gud ej, men finns det objektiva sanningar? Att månen snurrar runt jorden, att jorden är rund, det är objektiva sanningar, endera är jorden rund eller så är den inte rund och allt tyder på att jorden är rund men vad tyder på att Gud finns?

Det som är intressant är hur olika människor tolkar allt, det finns väl inbyggt i människan att man inte vill ha fel, värför är det så? Är det svagt att ha fel, är det en stor brist om man har fel? Allting borde kunna omvärderas, alla ens åsikter, alla ens handlingar efttersom vad som är rätt eller fel beror på stunden, det är inget absolut.

För 10 år sedan hade jag åsikter som jag knappast ens täcks gå ut med idag, jag rent ut skäms över hur jag uppförde mig, hur enkel kan en människa riktigt vara att man inte vet bättre?

Än i denna dag har jag saker som påminner om detta, jag har ett hack i pannan som kom då jag slog ett öl-stop  mot min panna, värför? Det har jag inget svar på men jag minns att blodet rann, jag har en bränd Tors hammare på min vänstra arm, jag minns att kopparplåter var röd och het, värför? Jag ville väl visa att jag tog ställning, symbolen var viktig för mig, ja det finns mycket jag skäms för men inget jag ångrar eftersom det har gjort mig till den jag är, man kan lära sig av sina misstag, man kan växa som människa om man efteråt behandlar det som har hänt och tar till sig av händelserna, man läker sig själv bara man vågar erkänna att man gjort fel, allt kommer innifrån, det är där jag ser den största motsättningen och värför jag är skeptisk till religion, religion kommer utifrån som en auktoritet du måste ta till dig istället för att bygga upp dig inifrån.

Målet kan bli det samma, att du blir en bättre människa så i sig kan religion också vara något positivt men att dra likhetstecken mellan godhet och religion är som att dra likhetesteckem med godhet och människan, vi vet alla vad som kan hända om människans tro till sig själv blir för stor, det såg i Nazi-Tyskland som jag förövrigt sympatiserade med i min ungdom men det kräver ett skillt inlägg för sig.

Du är den du är, inte den du tidigare var, du kommer att vara den du är men du måste våga se in i dig själv. Våga erkänna att du hade fel och att du har fel, det är bara egots makt som håller dig fast i kedjorna.

NEJ till jämställdet 2014!

Larsmos kommunstyrelse säger NEJ till Europeiska deklarationen för jämställdhet.

Det är min kära hemkommun och jag är inte precis överraskad, Larsmo är en av Finlands sista konservativa befästningar.

Nu har jag inte läst igenom hela 33 sidiga  deklarationen men eftersom Larsmo styrs av KD och fler av SFP:s medlemmar är laestadianer så kan jag förstå att man inte får igenom en sådan deklaration eftersom det antagligen finns sådana punkter som man tycker är lite obekväma, nu påstår jag inte att någon automatiskt är emot jämställdhet barar för att man är med i KD eller för att man är laestadian men man har kanske inte samma uppfattning om jämställdhet som en grön liberal.

Orsaken till att den förkastades kan man ju läsa om i artikeln och svaret där är vad det är, den egentliga orsaken vet ju endast personerna ifråga, jag vill inte beskylla någon för lögn men det finns säkert andra orsaker än "man sätter jämställdhet före lämplighet och kunnande" eller "jämställdhetsdeklarationen hade också medfört större arbetsbörda för tjänstemännen på kommunkansliet."

Personligen tror jag att man har svårt för bl.a. sexuella minoriteter i Larsmo, man vill inte godkänna "samma rättigheter" för homosexuella helt enkelt eftersom homosexualitet är en synd enligt bibeln men det kan man kanske inte gå ut och säga som kommunpolitiker, inte ens i Larsmo.

Jag är förundrad över att Larsmo går med på att göra en utredning om en kommunsammanslagning, dom är säkert väl medvetna om att då dom går ihop med Jakobstad så hamnar dom att komma överens med delvis liberalare folk samt "finnar", hur skall det gå?

Men visst kan dom stå rakryggade, dom står ju för sin sak även fast det är "gammalmodigt" och tom. lite kränkande för vissa, dock har väl den där deklarationen knappast någon inverkan egentligen, det är mera än marknadsföringsgrej, och viss fick Larsmo spaltutrymme, dom är ju en kommun som inte är FÖR jämställdhet 2014.

Lär dig kontrollera elden, det gjorde vi redan för 800 000 år sedan.

Detta inlägg är en vidareutvecklad osammanhängande kommentar till Kristians inlägg om Yoga, det vill bli lite spretigt att skriva i många olika kommentarer. Hoppas att min blogg inte bara blir till en dialog mellan mig och Kristian :-)

Kort historik, jag började med Ashtanga Yoga 2009 och gjorde så gott som hela första serien inom ett år, dvs. jag var väldigt aktiv direkt från början. Jag hamnade tyvärr att sluta med ashtangan efter några år eftersom en gammal handledsskada gjorde sig påmind men jag tog med mig framförallt två saker från yogan ocj det var Ahimsa(icke våld) som ledde mig till vegetarianism.


Dethär med ickevåld gäller inte bara fysiskt våld, man skall heller inte ha negativa tankar om andra, det finns mycket om detta på nätet så jag går inte djupare in i det teoretiska eftersom jag varken är hindu eller buddist. Jag gillar som sagt att plocka åt mig från det som jag anser är bra oberoende vilken filosofi eller religion iden ursprungligen kommer ifrån men vad betyder dethär med ahimsa i praktiken?

Att bruka icke-våld betyder för mig att jag inte utför våld mot andra levande ting, det fick mig också att ganska snabbt övergå till att bli vegetarian, nu är jag inte helt fanatisk och som jag tidigare sagt är jag en man av dubbelmoral, balans i allt man gör, jag äter ägg, dricker mjölk och jag har ett par skor av läder samt läderbälten, jag vet att djur har dött för att jag skall få mina läderskor men jag räknar med att genom att inte äta kött så avstår jag ändå från största delen "av det onda", jag lever i den tron att det inte kan vara psykiskt hälsosamt att konsumera död varje dag, kanske det finns en omedveten ångest om att någon dör för ens skull, men nu skall jag inte i detta inlägg döma köttätandet desto mer, det tar vi en annan gång.

Negativa tankar är ju något som vi alla fås dra med men om man aktivt försöker motarbeta det så blir det med tiden enklare, förr så  använde jag mycket svordomar i mitt tal, eftersom jag inte är religös så är jag inte emot svordomar för att jag tycker det är syndigt, mest för att det är dåligt språk men framörallt att det får en upprörd, inte ordet i sig som är viktigt utan att man tar till ett kraftutryck vad det än må vara istället för att hålla lugnet, nu klrarar jag mig i dom flesta situationer utan kraftutryck och om jag använder så är det en medveten handling, jag kan tom. ha lite dåligt samvete, men i det stora hela har yogan haft en positiv inverkan på mig både moraliskt och psykiskt fastän det inte var så många år jag höll på med det.

Människor vill ju må bra, eller många av oss vill det, men vad gör vi då för att må bra?

Om vi helt glömmer det där med att yoga är utövning av religion så tror jag att statistiken visar att största delen av dom som sysslar med yoga på sätt eller annat ofta ser det som något positivt, det ökar deras välbefinnande, sen finns det ju också säkert fall där det gott illa men jag gissar att det är statistiska undantag, det är som att påstå att man automatiskt blir terrorist om man börjar med islam eller att man utför en skolmassaker bara för att man spelar tv-spel, men det är en självklarhet att någon som är emot dessa nämnda saker använder dessa statistiska undantag fastän det inte finns någonsomhelst korrelation i det långa loppet, det är ju dock ingen nyhet att man använder dom händelserna man vill när man vill föra fram sin egen åsikt.

Men är det då utövande av religion då man yogar? Utbildningsstyrelsen skriver ju att det inte är religionsutövning fastän man sjunger lite kristna psalmer på festerna i skolan så värför skulle lite yoga då vara utövande av religion, vi borde på så sätt kunna införa yogan i skolan med samma argument? (innan någon kommer med argumentet att kristen psalm hör till vår kultur/tradition men yoga hör ej så skriver jag att traditioner är till för att brytas)

Hur kommer det då sig att yogan har spridit sig så snabbt och så effektivt? Den största orsaken är väl den att någon gång på 60 talet så bröts kyrkans makt, det känns som om före det så hade kyrkan oss i ett järngrepp,den hade auktoritet och bestämde vad som var moraliskt och vad som var omoraliskt men efter 60 talets frigörelse så kom också yogan in med i bilden och speciellt nu på senaste tiden så har människorna viljat hitta ett alternativ, man vill må bra och då söker man sig till sådant som får en att må bra, yogan ger alltså både fysisk och psykisk hälsa.

Kristian påpekade att yogan är farlig och visst kan den vara farlig, så mycket här i världen är farligt, det är farligt att köra bil också, som med allt annat så får man göra ett rationellt och förnuftigt beslut, fastän någon ont kan hända så är det mer sannolikt att något gott kan hända? Likadana väganden mellan alternativ gör man hela tiden, mest omedvetet, jag äter denna ohälsosamma mat fastän jag vet att jag blir fet men då den är så god, jag kan inte avstå alltså är mitt sug efter "god" mat större än viljan att leva ett hälsosamt liv. Yoga passar som sagt inte alla, ofta är ju folk så dåliga i skick när dom börjar med yogan, man har suttit år efter år framför datorn och när man i yogan gör diverse asanas så använder man leder man aldrig förr trodde man hade så det är självklart att det kan ta ont, man får bara inte vara för ivrig.

Utför man yoga så går man ändå emot det första budordet, 1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Utövar man en annan religion så har man ju teoretiskt sett andra gudar, så är det, vilket betydyer att är du en sann kristen så kan du definitivt  inte yoga, nu är jag inte riktigt helt på det klara med vilka saker man bokstavligt skall följa från GT och vad man inte behöver följa men jag antar att detta påståendet håller och att budorden är något man skall tolka någosånär bokstavligt.

En sak som är intressant är det att veda skrifterna (hinduernas heliga texter) lär vara betydligt äldre än dom kristna skrifterna, jag har ingen exakt fakta om detta med allt mellan 1000-1500 f.k lär vara en ganska bra gissning så dom är ju hundratals år äldre än GT,  och runt 1000 äldre än NT vilket i sig är intressant. Det finns en hel del likheter mellan kristendom och hinduism, vore ett intressant ämne att läsa mer om, finns ju hur mycket som helst att läsa på internet men då källhänvisningarna ofta är lite diffusa.

Hur skall vi nu till sist summera det hela?

Att utöva Yoga går emot guds ord, om det inte är relevant för dig  så lönar det sig att pröva på Yoga eftersom det antaligen för något gott med sig.
.

Avundsjuka

Avundsjuka är säkert något som både du och jag är bekant med, jag tror inte att det går en dag då jag inte har en avundsjuk tanke, det är en av mina laster.

Grannen har nyare hus, någon har finare bild, nån annan har bättre lön, finare titel, slipper på utomlands resa då jag är i mörka Finland, alla andra har det så bra förutom jag, värför man ständigt sådana tankar eller är jag den ende?

Man jämför väl sig med andra mest hela tiden, fastän jag vågar påstå att jag har bra självförtoende så jämför jag mig ändå med andra och blir avundsjuk, jag har än i denna dag inget svar på värför, kanske det bara är en mänsklig egenskap som man inte kommer ifrån, inte så att avundsjukan  tar upp långa stunder av min vakna tid men ändå så att dom stör, jag är ju också medveten om detta, jag kan rationellt behandla dem och konstatera att det är totalt onödigt men ändå har jag kvar tankarna.

Man vill väl lyckas, och oberoende om det går framåt eller bakåt så är man aldrig nöjd, och är man inte nöjd så är det någon annan som har det bättre, och då blir man ju avundsjuk, det är ju surt. Räcker man inte till som man är, eller kanske det bara är dom misslyckade som tänker så, för att få lite lindring på såren?

Borde man inte tänka så ibland att tänk om det finns någon som tänker liknande tankar om just mig, som är avundsjuk på mig, men det ger inte precis någon tillfredställelse det heller.

Men det hänger också ihop med dagens samhälle, man skall lägga upp fina bilder på sin familj, oj vad vi har det mysigt titta, vi är den perfekta familjen, ny grejer har vi köpt också, ny bild, ny båt, nytt hus, ny hund, facebook, instagram och vad det nu finns för tjänster handlar inte om så mycket annat än just detta, att basunera ut åt andra om "hur bra man är", individualisten får lysa i rampljuset och dom misslyckade får i tysthet betrakta.

Man lever ju i ett samhälle med folk runtomkring en, endera fysiska personer eller "vänner" i virtuella världen, alla ser en och vet vad man håller på med, var och vad jag åt till middag, hur kan det ha blivit så att man är intresserad av vad nån annan åt till middag?

Eftersom jag ser ärlighet som en dygd så vill jag göra ett erkännande gällande avundsjuka, av någon orsak är jag avundsjuk på Philip Teir, jag har länge varit det men jag kan inte riktigt sätta fingret på värför, inte så att jag hyser något agg mot honom tvärtemot, lite som en förebild istället, en förebild som orsakar avundsjuka, Philip är "ung" (samma ålder som mig), framgångsrik, gjort karriär, är publicerad författare och intellektuell, och "alla" vet vem han är,  allting som jag också vill ha, iaf. att vara intellektuell men jag får väl nöja mig med att vara pseudo-intellektuell. Hur kommer det då sig att man tänker på detta sätt, det ger ju inte precis något mervärde?

Enda sättet att slippa avundsjukan är väl att leva i ett vakuum, t.ex att inte ha någon social relation till någon annan än ens  närmaste familj, i detta fall fru och barn samt sina föräldrar, jag kan inte tänka mig att någon är avundsjuk mot dem?

Kan man inte bara vara lycklig för någon annans skull istället, värför är det så mycket enklare att känna avundsjuka än att känna glädje?

Men sen igen, gräset är ju faktiskt mycker grönare hos grannen, deras gräsmatta är från förra året och vår från -86.

Neutral Översittare

Ole Sandlins kommentar på Kristians blogg fick mig att börja fundera, han tycker att det är neutrala översittarfasoner att vara av den åsikt att kvinnan skall få göra abort, att kvinnan skall få vara präst samt att homosexuella skall ha rätt till samma saker som heterosexuella. Jag skall försöka utveckla tanken där så gott det går.

Är Ole Sandlin också en vit, heterosexuell, medelålders man som dessa saker inte berör men som ändå sällar sig till den högljudda skaran av motståndare av vad jag tolkar som tolerans, öppenhet och samma rättigheter för alla människor baserat på vad det står i bibeln och hur man tolkar skriften?

Konstigt nog så tycker jag att om kristendomen skall ha en chans att överleva och  ha en möjlighet till att sprida sitt på allmän plan glädjande evangelium så måste det ske en förändring, som jag tidigare sagt så är dessa tre frågor just sådana fallgrops frågor som tar så mycket tid och så mycket energi att dom spelar ut varandra, alltså dom konservativa och liberala falangerna,  istället för att koncentrera sig på relevanta frågor om det positiva budskapet så är det alltid dessa som är aktuella, fastän dom borde vara självklara saker i det sekulära Finland 2014.

Man kan ju fråga sig att värför jag som skeptiker överhuvudtaget är intresserad av frågan "vad skall kyrkan göra för att överleva" och värför jag  tar mig tid att fundera på saken, jag tror på den goda saken, på att människan skall få leva ett gott liv, om det för någon människa till det goda livet hör att man måste tro så låt gå, då försöker jag sätta in mig i ämnet och se på saken från ett annat håll  istället för att vara insnöad på mina  egna samma gamla åsikter om saken.

Det är ingen lätt uppgift att försöka se på saken med motpartens ögon, eller att försöka se på saken eftersom jag inte har den utgångspunkten att jag tror på skriften, men jag kan försöka hitta det positiva i koncepted med att tro på gud och att man lever för att få ett evigt liv i paradiset, det är ju en fin tanke iaf.

Men endast genom att försöka förstå sin motpart så ökar ens insikt i hur människor tänker, och genom att förstå hur människor tänker så ökar toleransen, och med en ökad tolerans så bemöter vi alla rättvist, och med att bli bemött rättvist så blir vi alla lyckligare, och om alla är lite lyckligare ja då är världen förhoppningsvis en trevligare plats att bo på, inte bara för mig, för dig också.

Värför är dessa tre frågor så viktiga då, tyvärr så förstår jag det inte, värför skulle en allsmäktig gud överhuvudtaget vara intresserad av det om det är en kvinna eller en man som förkunnar hans ord i hans hus, jag upprepar, jag förstår det inte, jag ser ingen logik i det hela, man eller kvinna, vi är alla ett, en människa, kategoriserar en allsmäktig gud oss faktiskt först som kön, sedan på andra plats som människor, så kan det väl inte vara, finns det någon förklarning på denna uppdelning eller förespråkar han bara patriarkatet och så är det med den saken, så står det och vi behöver inte förstå värför ej heller ifrågasätta det, inte ens förklarningen om att det var tidens anda att män bestämmde då evangelierna skrevs godkänns som en förklarning, nu är jag ingen bibelexpert så jag vet inte på hur många ställer det står att kvinnan skall tiga osv. men eftersom det är ett så hett ämne så antar jag att det finns i flera verser på flera olika ställen, både i GT och NT?

Ofta får man höra att jo men kvinnan är också viktigt, har andra roller i församlingen, det är för vårt eget bästa ja allt möjligt, det låter inte så bra, inte för den moderna människan, om man ens skulle få en vettig förklarning någon gång så skulle det ju iaf. underlätta hela denhär problematiken, att det står så , gud sade så och du är människa och förstår inte bättre är helt enkelt inte en godtagbar förklarning oberoende hur öppensinnad jag försöker vara då jag tolkar detta budskap. Att säga att folk vänder sig bort från gud, dom tolkar fel, dom läser fel det gör ju saken bara värre, som sagt dom konservativa har det inte lätt och dom liberala försöker så gott det går att släta ut det hela. Om kyrkan skall ha någon framtid så måste dom nog "go all the way", se på skriften med den moderna människans ögon, framhäva det glada budskapet, jag tror att det ännu kommer ännu en tid då kyrkan kommer officielt att be om förlåtelse för att dom har skadat kvinnorna och homosexuella, precis som dom har bett om förlåtelse för så många andra saker som människor har fått utstå "i guds namn".

Jag är en förkunnare av att det inte finns någon absolut sanning, att inte kunna ändra åsikt är stagnation, och stagnation är död, dö vill vi väl ingen?

Det komiska är ju att det blir betydligt mer rabalder idag om någon öppet går ut med "Kvinnan skall ej vara präst!" jämfört med "Gud är död!" redan det förklarar en hel del om var vi står.

Nej, låt oss skaka av oss dessa kedjor, det borde finnas viktigare saker vi kan diskutera gällande tro eller icke tro, hur det påverkar oss, hur det utvecklar oss som människor, om  hur vi tolkar vad som är rätt och fel, värför gör vi som vi gör, värför existerar vi eller existerar vi överhuvudtaget, vad är lycka vad är sorg, slumpen vad är det och vilka saker kan vi ej påverka, låt tankarna flöda och tänk fritt, ta åt dig kunskap från höger och vänster och tolka fritt, vad finns där ute som vi ej kan se.

Och dom alltid så aktuella varifrån, värför och vart, dessa tre frågor borde vara viktigare som helhet än självklara saker som att kvinnan står jämsides med mannen och att det är tiden som bestämmer vad som är accepterat i samhället inte det skrivna ordet, tiden är lika böjbar som människans medvetande.

Meningen

Ju mer jag tänker på saken ju mer börjar jag komma underfund med att livet inte behöver ha en mening, i den bemärkelsen att det skulle finnas något större mål. Bara för att vi är medvetna om oss själva så värför skulle det finnas något gudomligt eller större än att födas, leva och dö.

Det närmaste man kan komma är att göra något man tycker är betydelsefullt men här kommer nog emot en liten paradox, så som livet ser ut för dom flesta inklusive mig med åtta till fyra jobb varje vardag, hem göra mat, natta barnen gå och sova och sen samma sak igen, allt för att få amorterat på bostadslånet.

Borde man inte göra något annat, men vad? Som den biologiska varelsen vi är så borde ju barnen vara vårt yttersta mål, allt för att generna skall leva vidare, ge en bra grund så att de skall få vidare generna, börjar likna evolution.

Kanske det är enklare om man inser meningslösheten i det hela, då behöver man inte bara besviken eller orolig för vad som komma skall utan man lever så gott man kan.

Jag undrar, tror andra att bara för att man inser meningslösheten i detta så kan man inte vara lycklig?

Lycklig för vardagen, dom små sakerna, skratten man möts av när man kommer hem från jobbet, av då man får ett "tack för maten" av sin dotter, en liten papperslapp var familjen är tecknad med streckgubbar, och då man känner att man gjort något bra på jobbet, att man klarar av det och tänker för sig själv "dethär kan jag", är det inte sådana saker som vårt liv fylls av, meningen med livet är vad du gör, vad du gjort, minnen och drömmarna. Det finns inget större än det.

Valet

Gång på gång återkommer denhär tanken för mig, värför tror man?

Jag försöker bilda mig min egen livsåskådning genom att plocka åt mig endast positiva saker härifrån och därifrån, jag utgår från mig själv och människan som helhet, vad är bra för mig och oss.

Frågan är vad som är bra för mig, jag kan ju vara i ett sådant tillstånd att jag inte förstår vad som är bra för mig, man kan spinna vidare på frågan värför förstår jag inte vad som är bra för mig?

När jag hade problem med alkohol förstod jag nog inte vad som var bra för mig, det var en verklighetsflykt som kommer att påverka mig till den sista dag jag lever, den har också antagligen påverkat andra runtomkring mig, t.ex min fru och hur hon upplever en partner, tillit och ansvar var inget jag kände till då, svek och falskhet var mer aktuella.

Från dehär tiden har  jag sår,  både psykiska och fysiska men för att låna en känd filosof "det som inte dödar oss gör oss starkare", vad är det då som gör mig starkare i detta fall, från att ha varit på botten till att nå toppen?

Vi måste först definiera vad jag menar med begreppen botten och toppen, hur det påverkar ens liv och vad det ger, botten för mig var att jag hade ingen jag kunde lita på, detta tror jag påverkar mig omedvetet ännu i denna dag, den enda som jag tycks lita på utan att fundera är min mamma, det är något jag också har fått höra från min fru, att det är ingen vits att säga nåt åt mig eftersom jag ändå inte tror på det, "evig" skeptiker kombinerat med att inte överlag tro på folk är kanske inte så bra kombination men man får jobba med det man har. En annan sak var verklighetsflykten, itne bara den att man dricker för att man tycker att det är roligt (eller tror att det är roligt) utan att man medvetet använder droger för livet känns annars så meningslöst och tomt, det är då som det börjar gå riktigt neråt eftersom inget annat har då betydelse än ruset.

Sedan kommer dom praktiska sakerna, att få pengar att räcka till, att ha någonstans att bo och vad man gör för att få pengar, "som tur" hade jag studiestödet att leva på men dit gick ju också alla mina pengar inlusive studielån som jag än idag betalar av som en månatlig påminnelse.

Men att skylla på någon extern faktor är ändå bara början, man måste inse att man har ett val, du gör valet ingen annan, sen vad baserar valet på är en annan sak men nu måste vilja det från hela ditt hjärta för annars kommer det inte att gå, annars kommer tankarna att kretsa kring längtan till ruset och dit går också all kraft och energi som du borde använda till att få en rutin i vardagen istället.

Det är botten varifrån man kan sakta med säkert börja den långa vandringen mot toppen.

I mitt fall kan jag inte tacka min fru tillräckligt, jag kommer att stå i evig skuld till henne och jag känner att det är hon som håller mig över ytan varje dag, utan henne kan det gott och väl vara så att jag skulle falla tillbaka till mitt gamla beteende, redan en sådan sak att när hon är borta och jag är ensam hemma några dagar så orkar jag inte plocka upp efter mig (mindre än annars alltså) och jag tar mig an en ännu slappare mentalitet än vanligt, det handlar inte om likgiltighet eftersom jag hur konstigt det än låter är likgiltigt inför livet på så sätt att det som händer det händer, inget kan tas tillbaka så jag kan bara leva mitt liv och så går det som det går, det finns dalar och det finns toppar och baserat på det så vill jag att min dag skall vara som ett långt rakt streck utan större dalar och toppar, rutin är ledordet.

När jag då beslöt (fick ett ultimatum av min nuvarade fru)att bli absolutist (för resten av livet) så gick det enklare än vad jag hade tror, jag fick kort och gott klippa av stora delar av de sociala banden jag hade till mina vänner, en vänskap som baserar sig på alkohol är i längden ingen riktigt vänskap. Jag fick jobb ganska snart efter att jag blivit nykter, jag hann vara hemma bara ett halvt år då jag på samma gång försökte avsluta mina studier (som än idag är på hälft), när jag började jobba så fick livet igen mer mening, något återkommande varje dag, stiga upp, gå till jobbet, det var meningsfullt, vi flyttade ihop igen, köpte radhus, sålde och köpte hus på lander,  allt bara föll på sin plats, fastän vardagen idag inte nödvändigtvis känns som en fest var dag så känner jag iallafall att jag är på toppen, har en underbar fru som jag inte klarar av att säga "jag älskar dig" för jag känner mig emotinellt blockerad, har tre underbara barn fastän det känns skönt när dom går och sova men jag har inte dåligt samvete för det, allt har sin tid, vi har förhoppningsvis många år framför oss ännu och fastän jag vet att min fru inte tycker att småbarnslivet är så toppen så tror jag att vi alla känner att vi har det ganska bra, brister finns det men så är livet, ingenting är perfekt.

Vad är det som avgör om man börjar tro?

Dethär med religion har alltid fascinerat mig, och ju mer jag läser om ämnet ju mer börjar jag förstå att en person kan tro men på samma gång ser jag ingen logik i det hela och det bara stärker min religösa skepticism, i detta skede skulle jag vara intresserad av att få veta vad som var avgörande för folk då dom gjorde språnget.

Utgångspunkten är alltså den att ju mer jag bekantar mig med kristendomen ju mer skeptisk blir jag, men det finns många bitar som fattas, en sak som jag lägger märke till att ofta handlar det om hur man tolkar något, det finns ytters få saker som är absoluta, man har gamla papyrus fragment men att vad som står på fragmenten är sant vet man ju inte, på samma sätt att om något skrivs idag så det i sig betyder ju inte att det är sant, alltså det skrivna ordet kan vara falskt oberoende hur gammalt det är, historiskt är det ju förstås instressant med gamla skrifter men att det är sant bara för att det är gammalt stämmer ju inte.

Att Jesus fanns för ca 2000 år sedan kan stämma, det att han gjorde vad det står att han gjorde är osannolikt, jag får det här med kristendomen inte ihop med helheten på något sätt men det är ännu många böcker som är olästa och många bitar som fattas, idag är jag övertygad om att människan härstammar från apan och att jorden är betydligt äldre än 6000 år, tron handlar ju sist och slutigen om tro och inte om bevis.

Det är ju något som gör att man börja tro, om man blir "påtvingad" tron direkt från födseln så då är det ju ingen tro, då är det något annat men om man efter att ha varit icke troende i en längre tid så då måste det ju vara nåt specifict som orsakar denna förvandling i ens medvetande.

Jag läser just nu boken Fallet Jesus och hittils har jag inte hittat några argument som skulle ändra min åsikt men jag förstår bättre på vilken grund kristna tycks stå gällande evangelierna, man tror starkt att de baserar sig på ögonvittnen och dom skildrar vad som hände och vad som sades, baserat på skrifter från  60 e.Kr -> några hundra år.

Thomasevangeliet är något som jag ännu  inte bekantat mig tillräckligt med men det är ett intressant inslag så det får vi återkomma till senare.

Karleby församling splittras i frågan om kvinnopräster.

Vilket knivigt läge kyrkan är i eller i detta fall Karleby svenska församling, tänka sig att folk kan splittras med något sådant som om en kvinna får vara präst eller ej.

Man kan ju tycka att allt borde vara självklart, att detta inte ens borde vara något man diskuterar om då året är 2013.

Värför är det då en så viktig fråga, som icke troende har man kanske väldigt svårt att förstå detta men om man utgår från att det i bibeln står att kvinnan skall tiga i församlingen så då är det ju inte så svårt att förstå vad det är frågan om här, det viktiga här blir då hur man tolkar detta med kvinnliga präster.

Kyrkan har egentligen två val, i dagens sekulariserade samhälle finns det tyvärr ingen gyllene medelväg gällande om kvinnan skall få vara präst eller ej, den sekulariserade människan är såklart av den åsikten att kvinnan skall få vara präst, att bibeln inte skall tolkas bokstavligt och att de där texterna var nerplitade på en tid då läget var ett annat och den konservative är av den åsikten att det står som det står och så är det amen.

En fråga som jag har funderat mången gång på är att vad skall man tolka som det står och vad är inte relevant mera, alltså vad kan "strykas", jag har aldrig hittat något förnuftigt svar till detta.

Fastän 75% av befolkningen hör till kyrkan så hur många av dem kan klassas som kristna, bara för att man hör till nåt register så borde man inte kunna klassas som kristen, det ger en missvisande bild av hela verksamheten, en mer rättvis bild får man säkert om man går till kyrkan en söndag och kollar vem och hur många som är där, detta har jag aldrig prövat men kanske jag borde göra ett studiebesök till närmaste kyrka bara för att få det bekräftat.

Om kyrkan skulle gå in för en mer konservativ linje, dom skulle öppet deklarera att homosexualitet är synd och vi accepterar inget sådant samt att kvinnopräster inte är välkomna vad skulle hända då, bibeln säger ju ändå så?

Skulle allt falla på dessa två saker, två små saker som egentligen är helt irrelevanta, om man söker ro i sitt sinne genom tron så hur kan dessa två saker vara så viktiga, irrelevanta på så sätt att det bara gäller att dra streck över förbuden på samma sätt som man dragit streck över en hel del annat.

Ibland känns det svårt att fiundera kring religion och kristendom då man själv inte är troende, jag är ju en outsider på så sätt, men det gäller väl att försöka se på saken från många olika håll, är man troende är man kanske lite låst i sin egen tolkning av ordet, jag försöker dock bekanta mig mer med det andra lägret, fick just i postlådan Lee Strobels bok Fallet Jesus, det var Kristian Nyman som rekommenderade den, om man förstår motparten så är det antagligen lättare att förstå helheten, och att försöka hitta logik i apologeters argument är alltid trevligt, hur tänkte dom där riktigt och hur förhåller jag mig själv till detta?

Men det är ju det som är problemet, ateisten läser Dawkins och apologeten läser sina egna böcker och man kommer ingen vart eftersom min grundtanke är den att tron baserar sig på en subjektiv känsla och ateism grundar sig på oförmågan att förstå andra.

Följ stigen och du skall finna?

Ja vad skall man tro, det finns ju så mycket att tro på?

Vissa säger si och vissa säger så men alla har dom en absolut sanning.

Hur konstigt det än låter så tror jag att det är fel att börja från det att om det är sant eller inte eftersom det knappast aldrig går att bevisa  tron, att med intellektuella argument försöka överlista förnuftet är något jag inte förstår mig på, när jag läser apologeters utläggningar om logiken i att gud existerar så hittar jag ingen logik i det.

Istället borde man tänka i banorna om nytta, vilken nytta kan tron ge en person? Vad ger det för mervärde åt mig som människa om jag tror på en gud, jag utgår nu från kristendomen eftersom den är mest relevant i vårat samhälle av dom otaliga religioner som finns där ute.

Man kan ju också fråga sig värför en skeptiker försöker hjälpa kristna att förstå värför skeptikern inte ser det förnuftiga i att tro som dom ser som den största självklarheten men det beror på att jag är intresserad av ämnet och min utgångspunkt är att för att förstå motparten måste du ta del av deras synpunkter, litteratur och försöka se saken från "den andra sida", att debbatera med skygglapparna på stimulerar inte lusten att finna nytt.

Det första som slår mig när jag tänker på vilken nytta en personlig tro kan ge är att i en annars kanske obetydlig tillvaro så hittar man en stig man kan följa, om man förutom gått runt och inte riktigt visste vart man var på väg och man hittar en stig så är allt kanske mycket enklare, du slipper framåt på en redan upptrampad linje som för dig någonstans men du vet inte vart.

Att följa, det är det relevanta här, då man följer så finns det vissa saker som skall uppfyllas, då man följer så är man automatiskt bunden rent teoretiskt, då du viker av från stigen så då följer du inte mera, då går du din egen väg. Att få följa en stig ger dig på så sätt mindre valmöjligheter men i vissa fall är det just detta som är det viktiga, man behöver själv inte välja utan man trampar bara på, väldigt förenklat har man ju hört påstående att om man tro så behöver man inte tänka själv, detta håller jag förstås inte med om alls men visst finns det något intressant där, vi kan dra paraleller till det allttid så aktuella med homosexuellas rätt till äktenskapt eller kvinnliga präster och värför det är fel, det är fel eftersom det står där klart och tydligt att det är fel och så är det med den saken, du som följer har ingen rätt att sätta dig upp mot detta, lyd.

Vad är det man då får ut av detta, för mig verkar det rent konkret en aning klaustrofobiskt, att inte ha valmöjligheter till hur du skall tolka det som sker runtomkring mig eftersom min utgångspunkt är mer eller minder att det finns inget absolut utan alltid kan ändra och jag tycker om att ta till mig från varje håll, det som är lämpligt assimileras av mig och blir en del av den jag är.

Om vi nu igen hittar vår väg tillbaka till stigen och följer den en stund så vad annat är det som kommer fram längs med den? Betydelsen av att ha ett mål, en ordning i kaoset, att allting ändå har en mening det är väl sådant som en troende tycker är relevant, men det är inget jag vet om, jag har inget mål, det finns ingen ordning och inget har nödvändigtvis någon mening annat än vad jag själv tycker är viktigt, det finns kanske inget större, man är vad man är och så dör man, jordlagren trampas ner eller erosionen blåser bort dem, solen går upp solen går ner, barnen växer upp, man blir gammal, får barnbarn och dör, måste det finnas annat, bara för att det låter meningslöst för någon så spelar det ju ingen roll, tänk om det är så då?

Man kan göra misstag, och man kan göra bättring, det är upp till var och en, oberoende vad man följer så är det man själv som gör beslutet, ingen tvingar dig att tro eller att inte tro, du väljer själv vilken stig du skall följa eller om du överhuvudtaget vill följa stigen, kanske du vill trampa upp ett eget spår, men akta dig så du inte trampar snett och faller, det kan vara svårt att ta sig upp ensam där ute...

Här börjar det.

Efter många om och men beslöt jag mig för att börja skriva, i åratal har jag funderat men aldrig riktigt kommit till skott, mest för att jag känt att jag aldrig har något att dela med mig.

Nu är stunden mogen, inte på så sätt att jag har betydelsefulla saker att dela med mig men jag känner att jag behöver ett ställe för att få utlopp för vissa tankar.

För att få en inblick i vad som komma skall vill jag presentera mig själv och saker som påverkat mig.

Mitt namn är Markus Nylund och jag bor i Tölby, Korsholm men är hemma från Larsmo, vilket i sig antagligen har präglat min syn på religion i skolan.

Jag är sedan några år tillbaka vegetarian, inte fanatiskt eftersom jag äter ägg och mjölkprodukter, någon gång slinker det ner ett godis med gelatin också.

Sedan Januari 2006 har jag levt ett nyktert liv, inte en droppe alkohol, så man kan väl säga att jag är en nykter alkoholist nuförtiden.

Jag är gift och har 3 barn.

Jag fick en frikyrklig uppväxt och hade en lycklig barndom med mycket lek och bus.

Jag var aldrig intresserad av skolan, vilket är något jag ångrar nu efteråt.

Jag är intresserad av verklighetsflykt, stor del av min fritid går åt att läsa, se på film eller spela ps3.

Med 3 barn under 5 år är fritiden dock begränsad.

Jag är en rutinmänniska.

Jag är likgiltig inför livet.

Jag tycker om att diskutera religion, filosofi, moral och etik.

Lathet är en av mina laster.

Jag tror inte på gud men vill dock inte  kalla mig ateist inte heller agnostiker, sannolikheten för att gud finns, finns, dock finns också sannolikheten att spagettimonstret finns.

Ett stort dilemma jag har är hur jag skall förhålla mig till religionsundervisningen för mina barn i grundskolan.

Jag har dubbelmoral.

Jag är egoist men kan  känna empati.

Jag tror på den goda människan.

Jag tycker att grunden för en god debatt fås genom att man börjar med dom gemensamma åsikterna man har om ämnet.

Jag kan medge att jag har fel.

Jag gillar att boosta mitt egot men kämpar dagligen med att trycka ner det.

Jag tror att för att förstå andra måste man ha kunskap.

Jag är av princip emot pälsnäring.

Jag läser vissa böcker för att bekräfta för mig själv att jag är intellektuell men jag är bara pseudointellektuell.

I min ungdom hade jag högerradikala åsikter.

Jag kände att jag inte får utlopp för alla tankar genom att kommentera andra bloggar.

Detta är alltså en kort bakgrund på vilka mina skriverier grundar sig på.