Avundsjuka

Avundsjuka är säkert något som både du och jag är bekant med, jag tror inte att det går en dag då jag inte har en avundsjuk tanke, det är en av mina laster.

Grannen har nyare hus, någon har finare bild, nån annan har bättre lön, finare titel, slipper på utomlands resa då jag är i mörka Finland, alla andra har det så bra förutom jag, värför man ständigt sådana tankar eller är jag den ende?

Man jämför väl sig med andra mest hela tiden, fastän jag vågar påstå att jag har bra självförtoende så jämför jag mig ändå med andra och blir avundsjuk, jag har än i denna dag inget svar på värför, kanske det bara är en mänsklig egenskap som man inte kommer ifrån, inte så att avundsjukan  tar upp långa stunder av min vakna tid men ändå så att dom stör, jag är ju också medveten om detta, jag kan rationellt behandla dem och konstatera att det är totalt onödigt men ändå har jag kvar tankarna.

Man vill väl lyckas, och oberoende om det går framåt eller bakåt så är man aldrig nöjd, och är man inte nöjd så är det någon annan som har det bättre, och då blir man ju avundsjuk, det är ju surt. Räcker man inte till som man är, eller kanske det bara är dom misslyckade som tänker så, för att få lite lindring på såren?

Borde man inte tänka så ibland att tänk om det finns någon som tänker liknande tankar om just mig, som är avundsjuk på mig, men det ger inte precis någon tillfredställelse det heller.

Men det hänger också ihop med dagens samhälle, man skall lägga upp fina bilder på sin familj, oj vad vi har det mysigt titta, vi är den perfekta familjen, ny grejer har vi köpt också, ny bild, ny båt, nytt hus, ny hund, facebook, instagram och vad det nu finns för tjänster handlar inte om så mycket annat än just detta, att basunera ut åt andra om "hur bra man är", individualisten får lysa i rampljuset och dom misslyckade får i tysthet betrakta.

Man lever ju i ett samhälle med folk runtomkring en, endera fysiska personer eller "vänner" i virtuella världen, alla ser en och vet vad man håller på med, var och vad jag åt till middag, hur kan det ha blivit så att man är intresserad av vad nån annan åt till middag?

Eftersom jag ser ärlighet som en dygd så vill jag göra ett erkännande gällande avundsjuka, av någon orsak är jag avundsjuk på Philip Teir, jag har länge varit det men jag kan inte riktigt sätta fingret på värför, inte så att jag hyser något agg mot honom tvärtemot, lite som en förebild istället, en förebild som orsakar avundsjuka, Philip är "ung" (samma ålder som mig), framgångsrik, gjort karriär, är publicerad författare och intellektuell, och "alla" vet vem han är,  allting som jag också vill ha, iaf. att vara intellektuell men jag får väl nöja mig med att vara pseudo-intellektuell. Hur kommer det då sig att man tänker på detta sätt, det ger ju inte precis något mervärde?

Enda sättet att slippa avundsjukan är väl att leva i ett vakuum, t.ex att inte ha någon social relation till någon annan än ens  närmaste familj, i detta fall fru och barn samt sina föräldrar, jag kan inte tänka mig att någon är avundsjuk mot dem?

Kan man inte bara vara lycklig för någon annans skull istället, värför är det så mycket enklare att känna avundsjuka än att känna glädje?

Men sen igen, gräset är ju faktiskt mycker grönare hos grannen, deras gräsmatta är från förra året och vår från -86.