Du är den du är.

Man fungerar väl på det sättet att man försöker få ordning på tillvaron, man ser mönster, allt skall vara ordnat och kategoriserat, allt skall ha ett mål.

Värför vill vi alltid ha ett mål med allt vi gör, kan inget bara sväva fritt?

Vi föds, vi lever och vi dör, det kan väl inte vara meningslöst? Värför finns vi till? Teorierna är många men man kan väl säga att utgångspunkten är att det finns en klar delning, man har en humanistisk livsåskådning eller en religös livsåskådning fastän det nuförtiden tycks vara populärt att försöka kombinera ihop dessa, jag förstår dock inte hur det går att kombinera ihop dessa då man endera skall utgår ifrån människan eller en gud.

Det finns alltså en klar skillnad, en delning, man kan utgår ifrån något som finns, som man kan känna på, ta på, se, dofta eller så kan man utgå ifrån något man upplever, det är så jag ser på religion, det är en upplevelse, gudsrelationen är en subjektiv upplevelse och den är olika för alla precis som kärleken är.

Gud finns så länge det finns någon som tror på Gud, jag kan inte uppleva Gud som en objektiv sanning, endera finns Gud eller så finns Gud ej, men finns det objektiva sanningar? Att månen snurrar runt jorden, att jorden är rund, det är objektiva sanningar, endera är jorden rund eller så är den inte rund och allt tyder på att jorden är rund men vad tyder på att Gud finns?

Det som är intressant är hur olika människor tolkar allt, det finns väl inbyggt i människan att man inte vill ha fel, värför är det så? Är det svagt att ha fel, är det en stor brist om man har fel? Allting borde kunna omvärderas, alla ens åsikter, alla ens handlingar efttersom vad som är rätt eller fel beror på stunden, det är inget absolut.

För 10 år sedan hade jag åsikter som jag knappast ens täcks gå ut med idag, jag rent ut skäms över hur jag uppförde mig, hur enkel kan en människa riktigt vara att man inte vet bättre?

Än i denna dag har jag saker som påminner om detta, jag har ett hack i pannan som kom då jag slog ett öl-stop  mot min panna, värför? Det har jag inget svar på men jag minns att blodet rann, jag har en bränd Tors hammare på min vänstra arm, jag minns att kopparplåter var röd och het, värför? Jag ville väl visa att jag tog ställning, symbolen var viktig för mig, ja det finns mycket jag skäms för men inget jag ångrar eftersom det har gjort mig till den jag är, man kan lära sig av sina misstag, man kan växa som människa om man efteråt behandlar det som har hänt och tar till sig av händelserna, man läker sig själv bara man vågar erkänna att man gjort fel, allt kommer innifrån, det är där jag ser den största motsättningen och värför jag är skeptisk till religion, religion kommer utifrån som en auktoritet du måste ta till dig istället för att bygga upp dig inifrån.

Målet kan bli det samma, att du blir en bättre människa så i sig kan religion också vara något positivt men att dra likhetstecken mellan godhet och religion är som att dra likhetesteckem med godhet och människan, vi vet alla vad som kan hända om människans tro till sig själv blir för stor, det såg i Nazi-Tyskland som jag förövrigt sympatiserade med i min ungdom men det kräver ett skillt inlägg för sig.

Du är den du är, inte den du tidigare var, du kommer att vara den du är men du måste våga se in i dig själv. Våga erkänna att du hade fel och att du har fel, det är bara egots makt som håller dig fast i kedjorna.