Avundsjuka

Avundsjuka är säkert något som både du och jag är bekant med, jag tror inte att det går en dag då jag inte har en avundsjuk tanke, det är en av mina laster.

Grannen har nyare hus, någon har finare bild, nån annan har bättre lön, finare titel, slipper på utomlands resa då jag är i mörka Finland, alla andra har det så bra förutom jag, värför man ständigt sådana tankar eller är jag den ende?

Man jämför väl sig med andra mest hela tiden, fastän jag vågar påstå att jag har bra självförtoende så jämför jag mig ändå med andra och blir avundsjuk, jag har än i denna dag inget svar på värför, kanske det bara är en mänsklig egenskap som man inte kommer ifrån, inte så att avundsjukan  tar upp långa stunder av min vakna tid men ändå så att dom stör, jag är ju också medveten om detta, jag kan rationellt behandla dem och konstatera att det är totalt onödigt men ändå har jag kvar tankarna.

Man vill väl lyckas, och oberoende om det går framåt eller bakåt så är man aldrig nöjd, och är man inte nöjd så är det någon annan som har det bättre, och då blir man ju avundsjuk, det är ju surt. Räcker man inte till som man är, eller kanske det bara är dom misslyckade som tänker så, för att få lite lindring på såren?

Borde man inte tänka så ibland att tänk om det finns någon som tänker liknande tankar om just mig, som är avundsjuk på mig, men det ger inte precis någon tillfredställelse det heller.

Men det hänger också ihop med dagens samhälle, man skall lägga upp fina bilder på sin familj, oj vad vi har det mysigt titta, vi är den perfekta familjen, ny grejer har vi köpt också, ny bild, ny båt, nytt hus, ny hund, facebook, instagram och vad det nu finns för tjänster handlar inte om så mycket annat än just detta, att basunera ut åt andra om "hur bra man är", individualisten får lysa i rampljuset och dom misslyckade får i tysthet betrakta.

Man lever ju i ett samhälle med folk runtomkring en, endera fysiska personer eller "vänner" i virtuella världen, alla ser en och vet vad man håller på med, var och vad jag åt till middag, hur kan det ha blivit så att man är intresserad av vad nån annan åt till middag?

Eftersom jag ser ärlighet som en dygd så vill jag göra ett erkännande gällande avundsjuka, av någon orsak är jag avundsjuk på Philip Teir, jag har länge varit det men jag kan inte riktigt sätta fingret på värför, inte så att jag hyser något agg mot honom tvärtemot, lite som en förebild istället, en förebild som orsakar avundsjuka, Philip är "ung" (samma ålder som mig), framgångsrik, gjort karriär, är publicerad författare och intellektuell, och "alla" vet vem han är,  allting som jag också vill ha, iaf. att vara intellektuell men jag får väl nöja mig med att vara pseudo-intellektuell. Hur kommer det då sig att man tänker på detta sätt, det ger ju inte precis något mervärde?

Enda sättet att slippa avundsjukan är väl att leva i ett vakuum, t.ex att inte ha någon social relation till någon annan än ens  närmaste familj, i detta fall fru och barn samt sina föräldrar, jag kan inte tänka mig att någon är avundsjuk mot dem?

Kan man inte bara vara lycklig för någon annans skull istället, värför är det så mycket enklare att känna avundsjuka än att känna glädje?

Men sen igen, gräset är ju faktiskt mycker grönare hos grannen, deras gräsmatta är från förra året och vår från -86.

Neutral Översittare

Ole Sandlins kommentar på Kristians blogg fick mig att börja fundera, han tycker att det är neutrala översittarfasoner att vara av den åsikt att kvinnan skall få göra abort, att kvinnan skall få vara präst samt att homosexuella skall ha rätt till samma saker som heterosexuella. Jag skall försöka utveckla tanken där så gott det går.

Är Ole Sandlin också en vit, heterosexuell, medelålders man som dessa saker inte berör men som ändå sällar sig till den högljudda skaran av motståndare av vad jag tolkar som tolerans, öppenhet och samma rättigheter för alla människor baserat på vad det står i bibeln och hur man tolkar skriften?

Konstigt nog så tycker jag att om kristendomen skall ha en chans att överleva och  ha en möjlighet till att sprida sitt på allmän plan glädjande evangelium så måste det ske en förändring, som jag tidigare sagt så är dessa tre frågor just sådana fallgrops frågor som tar så mycket tid och så mycket energi att dom spelar ut varandra, alltså dom konservativa och liberala falangerna,  istället för att koncentrera sig på relevanta frågor om det positiva budskapet så är det alltid dessa som är aktuella, fastän dom borde vara självklara saker i det sekulära Finland 2014.

Man kan ju fråga sig att värför jag som skeptiker överhuvudtaget är intresserad av frågan "vad skall kyrkan göra för att överleva" och värför jag  tar mig tid att fundera på saken, jag tror på den goda saken, på att människan skall få leva ett gott liv, om det för någon människa till det goda livet hör att man måste tro så låt gå, då försöker jag sätta in mig i ämnet och se på saken från ett annat håll  istället för att vara insnöad på mina  egna samma gamla åsikter om saken.

Det är ingen lätt uppgift att försöka se på saken med motpartens ögon, eller att försöka se på saken eftersom jag inte har den utgångspunkten att jag tror på skriften, men jag kan försöka hitta det positiva i koncepted med att tro på gud och att man lever för att få ett evigt liv i paradiset, det är ju en fin tanke iaf.

Men endast genom att försöka förstå sin motpart så ökar ens insikt i hur människor tänker, och genom att förstå hur människor tänker så ökar toleransen, och med en ökad tolerans så bemöter vi alla rättvist, och med att bli bemött rättvist så blir vi alla lyckligare, och om alla är lite lyckligare ja då är världen förhoppningsvis en trevligare plats att bo på, inte bara för mig, för dig också.

Värför är dessa tre frågor så viktiga då, tyvärr så förstår jag det inte, värför skulle en allsmäktig gud överhuvudtaget vara intresserad av det om det är en kvinna eller en man som förkunnar hans ord i hans hus, jag upprepar, jag förstår det inte, jag ser ingen logik i det hela, man eller kvinna, vi är alla ett, en människa, kategoriserar en allsmäktig gud oss faktiskt först som kön, sedan på andra plats som människor, så kan det väl inte vara, finns det någon förklarning på denna uppdelning eller förespråkar han bara patriarkatet och så är det med den saken, så står det och vi behöver inte förstå värför ej heller ifrågasätta det, inte ens förklarningen om att det var tidens anda att män bestämmde då evangelierna skrevs godkänns som en förklarning, nu är jag ingen bibelexpert så jag vet inte på hur många ställer det står att kvinnan skall tiga osv. men eftersom det är ett så hett ämne så antar jag att det finns i flera verser på flera olika ställen, både i GT och NT?

Ofta får man höra att jo men kvinnan är också viktigt, har andra roller i församlingen, det är för vårt eget bästa ja allt möjligt, det låter inte så bra, inte för den moderna människan, om man ens skulle få en vettig förklarning någon gång så skulle det ju iaf. underlätta hela denhär problematiken, att det står så , gud sade så och du är människa och förstår inte bättre är helt enkelt inte en godtagbar förklarning oberoende hur öppensinnad jag försöker vara då jag tolkar detta budskap. Att säga att folk vänder sig bort från gud, dom tolkar fel, dom läser fel det gör ju saken bara värre, som sagt dom konservativa har det inte lätt och dom liberala försöker så gott det går att släta ut det hela. Om kyrkan skall ha någon framtid så måste dom nog "go all the way", se på skriften med den moderna människans ögon, framhäva det glada budskapet, jag tror att det ännu kommer ännu en tid då kyrkan kommer officielt att be om förlåtelse för att dom har skadat kvinnorna och homosexuella, precis som dom har bett om förlåtelse för så många andra saker som människor har fått utstå "i guds namn".

Jag är en förkunnare av att det inte finns någon absolut sanning, att inte kunna ändra åsikt är stagnation, och stagnation är död, dö vill vi väl ingen?

Det komiska är ju att det blir betydligt mer rabalder idag om någon öppet går ut med "Kvinnan skall ej vara präst!" jämfört med "Gud är död!" redan det förklarar en hel del om var vi står.

Nej, låt oss skaka av oss dessa kedjor, det borde finnas viktigare saker vi kan diskutera gällande tro eller icke tro, hur det påverkar oss, hur det utvecklar oss som människor, om  hur vi tolkar vad som är rätt och fel, värför gör vi som vi gör, värför existerar vi eller existerar vi överhuvudtaget, vad är lycka vad är sorg, slumpen vad är det och vilka saker kan vi ej påverka, låt tankarna flöda och tänk fritt, ta åt dig kunskap från höger och vänster och tolka fritt, vad finns där ute som vi ej kan se.

Och dom alltid så aktuella varifrån, värför och vart, dessa tre frågor borde vara viktigare som helhet än självklara saker som att kvinnan står jämsides med mannen och att det är tiden som bestämmer vad som är accepterat i samhället inte det skrivna ordet, tiden är lika böjbar som människans medvetande.

Meningen

Ju mer jag tänker på saken ju mer börjar jag komma underfund med att livet inte behöver ha en mening, i den bemärkelsen att det skulle finnas något större mål. Bara för att vi är medvetna om oss själva så värför skulle det finnas något gudomligt eller större än att födas, leva och dö.

Det närmaste man kan komma är att göra något man tycker är betydelsefullt men här kommer nog emot en liten paradox, så som livet ser ut för dom flesta inklusive mig med åtta till fyra jobb varje vardag, hem göra mat, natta barnen gå och sova och sen samma sak igen, allt för att få amorterat på bostadslånet.

Borde man inte göra något annat, men vad? Som den biologiska varelsen vi är så borde ju barnen vara vårt yttersta mål, allt för att generna skall leva vidare, ge en bra grund så att de skall få vidare generna, börjar likna evolution.

Kanske det är enklare om man inser meningslösheten i det hela, då behöver man inte bara besviken eller orolig för vad som komma skall utan man lever så gott man kan.

Jag undrar, tror andra att bara för att man inser meningslösheten i detta så kan man inte vara lycklig?

Lycklig för vardagen, dom små sakerna, skratten man möts av när man kommer hem från jobbet, av då man får ett "tack för maten" av sin dotter, en liten papperslapp var familjen är tecknad med streckgubbar, och då man känner att man gjort något bra på jobbet, att man klarar av det och tänker för sig själv "dethär kan jag", är det inte sådana saker som vårt liv fylls av, meningen med livet är vad du gör, vad du gjort, minnen och drömmarna. Det finns inget större än det.

Valet

Gång på gång återkommer denhär tanken för mig, värför tror man?

Jag försöker bilda mig min egen livsåskådning genom att plocka åt mig endast positiva saker härifrån och därifrån, jag utgår från mig själv och människan som helhet, vad är bra för mig och oss.

Frågan är vad som är bra för mig, jag kan ju vara i ett sådant tillstånd att jag inte förstår vad som är bra för mig, man kan spinna vidare på frågan värför förstår jag inte vad som är bra för mig?

När jag hade problem med alkohol förstod jag nog inte vad som var bra för mig, det var en verklighetsflykt som kommer att påverka mig till den sista dag jag lever, den har också antagligen påverkat andra runtomkring mig, t.ex min fru och hur hon upplever en partner, tillit och ansvar var inget jag kände till då, svek och falskhet var mer aktuella.

Från dehär tiden har  jag sår,  både psykiska och fysiska men för att låna en känd filosof "det som inte dödar oss gör oss starkare", vad är det då som gör mig starkare i detta fall, från att ha varit på botten till att nå toppen?

Vi måste först definiera vad jag menar med begreppen botten och toppen, hur det påverkar ens liv och vad det ger, botten för mig var att jag hade ingen jag kunde lita på, detta tror jag påverkar mig omedvetet ännu i denna dag, den enda som jag tycks lita på utan att fundera är min mamma, det är något jag också har fått höra från min fru, att det är ingen vits att säga nåt åt mig eftersom jag ändå inte tror på det, "evig" skeptiker kombinerat med att inte överlag tro på folk är kanske inte så bra kombination men man får jobba med det man har. En annan sak var verklighetsflykten, itne bara den att man dricker för att man tycker att det är roligt (eller tror att det är roligt) utan att man medvetet använder droger för livet känns annars så meningslöst och tomt, det är då som det börjar gå riktigt neråt eftersom inget annat har då betydelse än ruset.

Sedan kommer dom praktiska sakerna, att få pengar att räcka till, att ha någonstans att bo och vad man gör för att få pengar, "som tur" hade jag studiestödet att leva på men dit gick ju också alla mina pengar inlusive studielån som jag än idag betalar av som en månatlig påminnelse.

Men att skylla på någon extern faktor är ändå bara början, man måste inse att man har ett val, du gör valet ingen annan, sen vad baserar valet på är en annan sak men nu måste vilja det från hela ditt hjärta för annars kommer det inte att gå, annars kommer tankarna att kretsa kring längtan till ruset och dit går också all kraft och energi som du borde använda till att få en rutin i vardagen istället.

Det är botten varifrån man kan sakta med säkert börja den långa vandringen mot toppen.

I mitt fall kan jag inte tacka min fru tillräckligt, jag kommer att stå i evig skuld till henne och jag känner att det är hon som håller mig över ytan varje dag, utan henne kan det gott och väl vara så att jag skulle falla tillbaka till mitt gamla beteende, redan en sådan sak att när hon är borta och jag är ensam hemma några dagar så orkar jag inte plocka upp efter mig (mindre än annars alltså) och jag tar mig an en ännu slappare mentalitet än vanligt, det handlar inte om likgiltighet eftersom jag hur konstigt det än låter är likgiltigt inför livet på så sätt att det som händer det händer, inget kan tas tillbaka så jag kan bara leva mitt liv och så går det som det går, det finns dalar och det finns toppar och baserat på det så vill jag att min dag skall vara som ett långt rakt streck utan större dalar och toppar, rutin är ledordet.

När jag då beslöt (fick ett ultimatum av min nuvarade fru)att bli absolutist (för resten av livet) så gick det enklare än vad jag hade tror, jag fick kort och gott klippa av stora delar av de sociala banden jag hade till mina vänner, en vänskap som baserar sig på alkohol är i längden ingen riktigt vänskap. Jag fick jobb ganska snart efter att jag blivit nykter, jag hann vara hemma bara ett halvt år då jag på samma gång försökte avsluta mina studier (som än idag är på hälft), när jag började jobba så fick livet igen mer mening, något återkommande varje dag, stiga upp, gå till jobbet, det var meningsfullt, vi flyttade ihop igen, köpte radhus, sålde och köpte hus på lander,  allt bara föll på sin plats, fastän vardagen idag inte nödvändigtvis känns som en fest var dag så känner jag iallafall att jag är på toppen, har en underbar fru som jag inte klarar av att säga "jag älskar dig" för jag känner mig emotinellt blockerad, har tre underbara barn fastän det känns skönt när dom går och sova men jag har inte dåligt samvete för det, allt har sin tid, vi har förhoppningsvis många år framför oss ännu och fastän jag vet att min fru inte tycker att småbarnslivet är så toppen så tror jag att vi alla känner att vi har det ganska bra, brister finns det men så är livet, ingenting är perfekt.

Vad är det som avgör om man börjar tro?

Dethär med religion har alltid fascinerat mig, och ju mer jag läser om ämnet ju mer börjar jag förstå att en person kan tro men på samma gång ser jag ingen logik i det hela och det bara stärker min religösa skepticism, i detta skede skulle jag vara intresserad av att få veta vad som var avgörande för folk då dom gjorde språnget.

Utgångspunkten är alltså den att ju mer jag bekantar mig med kristendomen ju mer skeptisk blir jag, men det finns många bitar som fattas, en sak som jag lägger märke till att ofta handlar det om hur man tolkar något, det finns ytters få saker som är absoluta, man har gamla papyrus fragment men att vad som står på fragmenten är sant vet man ju inte, på samma sätt att om något skrivs idag så det i sig betyder ju inte att det är sant, alltså det skrivna ordet kan vara falskt oberoende hur gammalt det är, historiskt är det ju förstås instressant med gamla skrifter men att det är sant bara för att det är gammalt stämmer ju inte.

Att Jesus fanns för ca 2000 år sedan kan stämma, det att han gjorde vad det står att han gjorde är osannolikt, jag får det här med kristendomen inte ihop med helheten på något sätt men det är ännu många böcker som är olästa och många bitar som fattas, idag är jag övertygad om att människan härstammar från apan och att jorden är betydligt äldre än 6000 år, tron handlar ju sist och slutigen om tro och inte om bevis.

Det är ju något som gör att man börja tro, om man blir "påtvingad" tron direkt från födseln så då är det ju ingen tro, då är det något annat men om man efter att ha varit icke troende i en längre tid så då måste det ju vara nåt specifict som orsakar denna förvandling i ens medvetande.

Jag läser just nu boken Fallet Jesus och hittils har jag inte hittat några argument som skulle ändra min åsikt men jag förstår bättre på vilken grund kristna tycks stå gällande evangelierna, man tror starkt att de baserar sig på ögonvittnen och dom skildrar vad som hände och vad som sades, baserat på skrifter från  60 e.Kr -> några hundra år.

Thomasevangeliet är något som jag ännu  inte bekantat mig tillräckligt med men det är ett intressant inslag så det får vi återkomma till senare.

Karleby församling splittras i frågan om kvinnopräster.

Vilket knivigt läge kyrkan är i eller i detta fall Karleby svenska församling, tänka sig att folk kan splittras med något sådant som om en kvinna får vara präst eller ej.

Man kan ju tycka att allt borde vara självklart, att detta inte ens borde vara något man diskuterar om då året är 2013.

Värför är det då en så viktig fråga, som icke troende har man kanske väldigt svårt att förstå detta men om man utgår från att det i bibeln står att kvinnan skall tiga i församlingen så då är det ju inte så svårt att förstå vad det är frågan om här, det viktiga här blir då hur man tolkar detta med kvinnliga präster.

Kyrkan har egentligen två val, i dagens sekulariserade samhälle finns det tyvärr ingen gyllene medelväg gällande om kvinnan skall få vara präst eller ej, den sekulariserade människan är såklart av den åsikten att kvinnan skall få vara präst, att bibeln inte skall tolkas bokstavligt och att de där texterna var nerplitade på en tid då läget var ett annat och den konservative är av den åsikten att det står som det står och så är det amen.

En fråga som jag har funderat mången gång på är att vad skall man tolka som det står och vad är inte relevant mera, alltså vad kan "strykas", jag har aldrig hittat något förnuftigt svar till detta.

Fastän 75% av befolkningen hör till kyrkan så hur många av dem kan klassas som kristna, bara för att man hör till nåt register så borde man inte kunna klassas som kristen, det ger en missvisande bild av hela verksamheten, en mer rättvis bild får man säkert om man går till kyrkan en söndag och kollar vem och hur många som är där, detta har jag aldrig prövat men kanske jag borde göra ett studiebesök till närmaste kyrka bara för att få det bekräftat.

Om kyrkan skulle gå in för en mer konservativ linje, dom skulle öppet deklarera att homosexualitet är synd och vi accepterar inget sådant samt att kvinnopräster inte är välkomna vad skulle hända då, bibeln säger ju ändå så?

Skulle allt falla på dessa två saker, två små saker som egentligen är helt irrelevanta, om man söker ro i sitt sinne genom tron så hur kan dessa två saker vara så viktiga, irrelevanta på så sätt att det bara gäller att dra streck över förbuden på samma sätt som man dragit streck över en hel del annat.

Ibland känns det svårt att fiundera kring religion och kristendom då man själv inte är troende, jag är ju en outsider på så sätt, men det gäller väl att försöka se på saken från många olika håll, är man troende är man kanske lite låst i sin egen tolkning av ordet, jag försöker dock bekanta mig mer med det andra lägret, fick just i postlådan Lee Strobels bok Fallet Jesus, det var Kristian Nyman som rekommenderade den, om man förstår motparten så är det antagligen lättare att förstå helheten, och att försöka hitta logik i apologeters argument är alltid trevligt, hur tänkte dom där riktigt och hur förhåller jag mig själv till detta?

Men det är ju det som är problemet, ateisten läser Dawkins och apologeten läser sina egna böcker och man kommer ingen vart eftersom min grundtanke är den att tron baserar sig på en subjektiv känsla och ateism grundar sig på oförmågan att förstå andra.

Följ stigen och du skall finna?

Ja vad skall man tro, det finns ju så mycket att tro på?

Vissa säger si och vissa säger så men alla har dom en absolut sanning.

Hur konstigt det än låter så tror jag att det är fel att börja från det att om det är sant eller inte eftersom det knappast aldrig går att bevisa  tron, att med intellektuella argument försöka överlista förnuftet är något jag inte förstår mig på, när jag läser apologeters utläggningar om logiken i att gud existerar så hittar jag ingen logik i det.

Istället borde man tänka i banorna om nytta, vilken nytta kan tron ge en person? Vad ger det för mervärde åt mig som människa om jag tror på en gud, jag utgår nu från kristendomen eftersom den är mest relevant i vårat samhälle av dom otaliga religioner som finns där ute.

Man kan ju också fråga sig värför en skeptiker försöker hjälpa kristna att förstå värför skeptikern inte ser det förnuftiga i att tro som dom ser som den största självklarheten men det beror på att jag är intresserad av ämnet och min utgångspunkt är att för att förstå motparten måste du ta del av deras synpunkter, litteratur och försöka se saken från "den andra sida", att debbatera med skygglapparna på stimulerar inte lusten att finna nytt.

Det första som slår mig när jag tänker på vilken nytta en personlig tro kan ge är att i en annars kanske obetydlig tillvaro så hittar man en stig man kan följa, om man förutom gått runt och inte riktigt visste vart man var på väg och man hittar en stig så är allt kanske mycket enklare, du slipper framåt på en redan upptrampad linje som för dig någonstans men du vet inte vart.

Att följa, det är det relevanta här, då man följer så finns det vissa saker som skall uppfyllas, då man följer så är man automatiskt bunden rent teoretiskt, då du viker av från stigen så då följer du inte mera, då går du din egen väg. Att få följa en stig ger dig på så sätt mindre valmöjligheter men i vissa fall är det just detta som är det viktiga, man behöver själv inte välja utan man trampar bara på, väldigt förenklat har man ju hört påstående att om man tro så behöver man inte tänka själv, detta håller jag förstås inte med om alls men visst finns det något intressant där, vi kan dra paraleller till det allttid så aktuella med homosexuellas rätt till äktenskapt eller kvinnliga präster och värför det är fel, det är fel eftersom det står där klart och tydligt att det är fel och så är det med den saken, du som följer har ingen rätt att sätta dig upp mot detta, lyd.

Vad är det man då får ut av detta, för mig verkar det rent konkret en aning klaustrofobiskt, att inte ha valmöjligheter till hur du skall tolka det som sker runtomkring mig eftersom min utgångspunkt är mer eller minder att det finns inget absolut utan alltid kan ändra och jag tycker om att ta till mig från varje håll, det som är lämpligt assimileras av mig och blir en del av den jag är.

Om vi nu igen hittar vår väg tillbaka till stigen och följer den en stund så vad annat är det som kommer fram längs med den? Betydelsen av att ha ett mål, en ordning i kaoset, att allting ändå har en mening det är väl sådant som en troende tycker är relevant, men det är inget jag vet om, jag har inget mål, det finns ingen ordning och inget har nödvändigtvis någon mening annat än vad jag själv tycker är viktigt, det finns kanske inget större, man är vad man är och så dör man, jordlagren trampas ner eller erosionen blåser bort dem, solen går upp solen går ner, barnen växer upp, man blir gammal, får barnbarn och dör, måste det finnas annat, bara för att det låter meningslöst för någon så spelar det ju ingen roll, tänk om det är så då?

Man kan göra misstag, och man kan göra bättring, det är upp till var och en, oberoende vad man följer så är det man själv som gör beslutet, ingen tvingar dig att tro eller att inte tro, du väljer själv vilken stig du skall följa eller om du överhuvudtaget vill följa stigen, kanske du vill trampa upp ett eget spår, men akta dig så du inte trampar snett och faller, det kan vara svårt att ta sig upp ensam där ute...

Här börjar det.

Efter många om och men beslöt jag mig för att börja skriva, i åratal har jag funderat men aldrig riktigt kommit till skott, mest för att jag känt att jag aldrig har något att dela med mig.

Nu är stunden mogen, inte på så sätt att jag har betydelsefulla saker att dela med mig men jag känner att jag behöver ett ställe för att få utlopp för vissa tankar.

För att få en inblick i vad som komma skall vill jag presentera mig själv och saker som påverkat mig.

Mitt namn är Markus Nylund och jag bor i Tölby, Korsholm men är hemma från Larsmo, vilket i sig antagligen har präglat min syn på religion i skolan.

Jag är sedan några år tillbaka vegetarian, inte fanatiskt eftersom jag äter ägg och mjölkprodukter, någon gång slinker det ner ett godis med gelatin också.

Sedan Januari 2006 har jag levt ett nyktert liv, inte en droppe alkohol, så man kan väl säga att jag är en nykter alkoholist nuförtiden.

Jag är gift och har 3 barn.

Jag fick en frikyrklig uppväxt och hade en lycklig barndom med mycket lek och bus.

Jag var aldrig intresserad av skolan, vilket är något jag ångrar nu efteråt.

Jag är intresserad av verklighetsflykt, stor del av min fritid går åt att läsa, se på film eller spela ps3.

Med 3 barn under 5 år är fritiden dock begränsad.

Jag är en rutinmänniska.

Jag är likgiltig inför livet.

Jag tycker om att diskutera religion, filosofi, moral och etik.

Lathet är en av mina laster.

Jag tror inte på gud men vill dock inte  kalla mig ateist inte heller agnostiker, sannolikheten för att gud finns, finns, dock finns också sannolikheten att spagettimonstret finns.

Ett stort dilemma jag har är hur jag skall förhålla mig till religionsundervisningen för mina barn i grundskolan.

Jag har dubbelmoral.

Jag är egoist men kan  känna empati.

Jag tror på den goda människan.

Jag tycker att grunden för en god debatt fås genom att man börjar med dom gemensamma åsikterna man har om ämnet.

Jag kan medge att jag har fel.

Jag gillar att boosta mitt egot men kämpar dagligen med att trycka ner det.

Jag tror att för att förstå andra måste man ha kunskap.

Jag är av princip emot pälsnäring.

Jag läser vissa böcker för att bekräfta för mig själv att jag är intellektuell men jag är bara pseudointellektuell.

I min ungdom hade jag högerradikala åsikter.

Jag kände att jag inte får utlopp för alla tankar genom att kommentera andra bloggar.

Detta är alltså en kort bakgrund på vilka mina skriverier grundar sig på.