Ju mer jag tänker på saken ju mer börjar jag komma underfund med att livet inte behöver ha en mening, i den bemärkelsen att det skulle finnas något större mål. Bara för att vi är medvetna om oss själva så värför skulle det finnas något gudomligt eller större än att födas, leva och dö.
Det närmaste man kan komma är att göra något man tycker är betydelsefullt men här kommer nog emot en liten paradox, så som livet ser ut för dom flesta inklusive mig med åtta till fyra jobb varje vardag, hem göra mat, natta barnen gå och sova och sen samma sak igen, allt för att få amorterat på bostadslånet.
Borde man inte göra något annat, men vad? Som den biologiska varelsen vi är så borde ju barnen vara vårt yttersta mål, allt för att generna skall leva vidare, ge en bra grund så att de skall få vidare generna, börjar likna evolution.
Kanske det är enklare om man inser meningslösheten i det hela, då behöver man inte bara besviken eller orolig för vad som komma skall utan man lever så gott man kan.
Jag undrar, tror andra att bara för att man inser meningslösheten i detta så kan man inte vara lycklig?
Lycklig för vardagen, dom små sakerna, skratten man möts av när man kommer hem från jobbet, av då man får ett "tack för maten" av sin dotter, en liten papperslapp var familjen är tecknad med streckgubbar, och då man känner att man gjort något bra på jobbet, att man klarar av det och tänker för sig själv "dethär kan jag", är det inte sådana saker som vårt liv fylls av, meningen med livet är vad du gör, vad du gjort, minnen och drömmarna. Det finns inget större än det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar