Valet

Gång på gång återkommer denhär tanken för mig, värför tror man?

Jag försöker bilda mig min egen livsåskådning genom att plocka åt mig endast positiva saker härifrån och därifrån, jag utgår från mig själv och människan som helhet, vad är bra för mig och oss.

Frågan är vad som är bra för mig, jag kan ju vara i ett sådant tillstånd att jag inte förstår vad som är bra för mig, man kan spinna vidare på frågan värför förstår jag inte vad som är bra för mig?

När jag hade problem med alkohol förstod jag nog inte vad som var bra för mig, det var en verklighetsflykt som kommer att påverka mig till den sista dag jag lever, den har också antagligen påverkat andra runtomkring mig, t.ex min fru och hur hon upplever en partner, tillit och ansvar var inget jag kände till då, svek och falskhet var mer aktuella.

Från dehär tiden har  jag sår,  både psykiska och fysiska men för att låna en känd filosof "det som inte dödar oss gör oss starkare", vad är det då som gör mig starkare i detta fall, från att ha varit på botten till att nå toppen?

Vi måste först definiera vad jag menar med begreppen botten och toppen, hur det påverkar ens liv och vad det ger, botten för mig var att jag hade ingen jag kunde lita på, detta tror jag påverkar mig omedvetet ännu i denna dag, den enda som jag tycks lita på utan att fundera är min mamma, det är något jag också har fått höra från min fru, att det är ingen vits att säga nåt åt mig eftersom jag ändå inte tror på det, "evig" skeptiker kombinerat med att inte överlag tro på folk är kanske inte så bra kombination men man får jobba med det man har. En annan sak var verklighetsflykten, itne bara den att man dricker för att man tycker att det är roligt (eller tror att det är roligt) utan att man medvetet använder droger för livet känns annars så meningslöst och tomt, det är då som det börjar gå riktigt neråt eftersom inget annat har då betydelse än ruset.

Sedan kommer dom praktiska sakerna, att få pengar att räcka till, att ha någonstans att bo och vad man gör för att få pengar, "som tur" hade jag studiestödet att leva på men dit gick ju också alla mina pengar inlusive studielån som jag än idag betalar av som en månatlig påminnelse.

Men att skylla på någon extern faktor är ändå bara början, man måste inse att man har ett val, du gör valet ingen annan, sen vad baserar valet på är en annan sak men nu måste vilja det från hela ditt hjärta för annars kommer det inte att gå, annars kommer tankarna att kretsa kring längtan till ruset och dit går också all kraft och energi som du borde använda till att få en rutin i vardagen istället.

Det är botten varifrån man kan sakta med säkert börja den långa vandringen mot toppen.

I mitt fall kan jag inte tacka min fru tillräckligt, jag kommer att stå i evig skuld till henne och jag känner att det är hon som håller mig över ytan varje dag, utan henne kan det gott och väl vara så att jag skulle falla tillbaka till mitt gamla beteende, redan en sådan sak att när hon är borta och jag är ensam hemma några dagar så orkar jag inte plocka upp efter mig (mindre än annars alltså) och jag tar mig an en ännu slappare mentalitet än vanligt, det handlar inte om likgiltighet eftersom jag hur konstigt det än låter är likgiltigt inför livet på så sätt att det som händer det händer, inget kan tas tillbaka så jag kan bara leva mitt liv och så går det som det går, det finns dalar och det finns toppar och baserat på det så vill jag att min dag skall vara som ett långt rakt streck utan större dalar och toppar, rutin är ledordet.

När jag då beslöt (fick ett ultimatum av min nuvarade fru)att bli absolutist (för resten av livet) så gick det enklare än vad jag hade tror, jag fick kort och gott klippa av stora delar av de sociala banden jag hade till mina vänner, en vänskap som baserar sig på alkohol är i längden ingen riktigt vänskap. Jag fick jobb ganska snart efter att jag blivit nykter, jag hann vara hemma bara ett halvt år då jag på samma gång försökte avsluta mina studier (som än idag är på hälft), när jag började jobba så fick livet igen mer mening, något återkommande varje dag, stiga upp, gå till jobbet, det var meningsfullt, vi flyttade ihop igen, köpte radhus, sålde och köpte hus på lander,  allt bara föll på sin plats, fastän vardagen idag inte nödvändigtvis känns som en fest var dag så känner jag iallafall att jag är på toppen, har en underbar fru som jag inte klarar av att säga "jag älskar dig" för jag känner mig emotinellt blockerad, har tre underbara barn fastän det känns skönt när dom går och sova men jag har inte dåligt samvete för det, allt har sin tid, vi har förhoppningsvis många år framför oss ännu och fastän jag vet att min fru inte tycker att småbarnslivet är så toppen så tror jag att vi alla känner att vi har det ganska bra, brister finns det men så är livet, ingenting är perfekt.