Och Jesus sade, låt barnen komma till mig, men om barnet inte ville?

Igår var det OBS  debatt om religionsundervisningen i skola

http://arenan.yle.fi/tv/2123429

Läroplan

Sida 199/201

Då man läser läroplanen så redan på rad tre så står det " I religionsundervisningen betonas insikterna i den egna religionen", hur är det då man inte har någon religion då? Hur kan ett barn överhuvudtaget "ha en egen religion", den egna livsåskådningen är ju något som utvecklas med tiden.

Jag kan inte överhuvudtaget tänka mig att förhöra mina barn infor religionsprovet, "På hur många dagar skapade gud världen" Inga alls! Det lät sannolikt PANG! men vi vet inte ännu allt om hur universum kom till.

Problemet är bara hur det skall gå till i praktiken, som det är idag måste det finnas 3 elever i kommunen som inte har religion, i en liten byskola ute på landet är det kanske inte så enkelt att få in en kompetent livsåskådninglärare, och så är det dethär med utanförskap, kanske jag måste svälja min stolthet och låta mina barn vara med tills dom kan bestämma själv vad dom vill? Jag tror inte jag tog skada av religionsutövningen vi hade i grundskolan, det var ju mest bara tråkigt. Att tvinga elever lära sig Fader vår mm. är något som förhoppningsvis blivit förpassat till historien.

Nu vet jag inte om religionsundervisningen har ändrat sedan jag gick i skolan på men för oss var det nog kristendom och inget annat, lära sig fader vår utantill och andra bönder, sjunga psamler varje dag (iaf minns jag det så) och morgonsamlingar med präster och diverse predikanter. Är det så ännu?

Nej, barn och religion hör inte ihop, inga fina bilderböcker med Mose i vassen. Visst behöver man gå igenom religionerna men jag tvivlar fortfarande på om undervistningen i skolorna idag är konfessionslös.

Men om jag reflekterar över min egen barndom och skolgång så vill jag påpeka samma sak som Silvia Modig sa i debatten, att hon har haft mycket nytta av att hon hade en religös uppväxt och at det har hjälpt henne att se på denhär saken med andra ögon, det är samma sak för mig, eftersom jag tagit aktivt del i den kristan uppfostran så kan jag vända på myntet nu och se vad som finns på andra sida, jag vill påstå att jag kan se på det hela mer objektivt än en person som inte har haft en religös uppväxt, eller en person som har haft en religös uppväxt och fortfarande är religös, så stort ego har jag att jag vågar påstå att jag är mer tolerant än en kristen, om tolerans ad infinitum alltså är något att uppnå. Jag kan erkänna att jag har fel och att jag har brister, en kristen har svårt att göra det, det slutliga erkännandet, visst man är syndig och Jesus dog för deras synder men att ha fel, en kristen kan ju inte erkänna att dom hade fel, det ända som då är kvar är frasen Min Gud, Min Gud, värför har du övergivit mig?